Tillfälligt avbrott

Billy har paus några veckor i maj. Den 1 juni är han tillbaka - förhoppningsvis med nya krafter.

Ses vi då?


Foto: Mannen
 
 

Kvällsfika på balkongen

 

 

Så går värmen mot sitt slut om man ska tro prognoserna. Det gäller att passa på. Det talas om 12 grader i helgen.

 

Och så var det väl ändå inte förr!

 

Visst, en maj med svensk högsommarvärme har alltid varit kortvarig, alltid dragit sig tillbaka. Men förr fanns ändå en viss grundtemperatur, eller ett givet temperaturintervall för varje årstid.

 

När jag var barn var det inte tolv grader i maj. Det är inte bara en efterkonstruktion.

Vår var alltid vår.

 

Men denna kanske sista kväll, så hoppas jag att du har passat på.

 

 

 

En promenad eller en utefika. Kanske har du bara suttit en stund på en sten och känt in den svala värmen mot tunna kläder.

 

 

 

Vårkänsla.

 

 

 

 

 

 


Sol sol sol

En sån här lyxig måndag efter en enastående helg bjuder jag helt enkelt på en bild från lotten.

Kan det bli vackrare? Ja,kanske. Det är det som är så härligt.



Foto: Mannen
 
 
 

Solstekt lördagslunch

Det blommar på lotten och pollen hänger tungt i luften.

 

 
 

 

Nere vid vattnet är det klarare och en sushi sitter fint med en kopp thé.

 

Skönt att vara havsnära när försommar möter vår.

 

 
 
Foton: Mannen

 

 

 

 


Ett med säsongen

Årets första rabarberpaj! Besöket på lotten ger frukt, eller snarare grönsak.

 

 

 

Jag gör en riktig klassiker. En sockrad pajdeg har jag redan i kylen.

De grövre stjälkarna skalas, det blir vackra hyvelspån i hon.

 

 

 

Sen skivar jag stjälkarna och fyller pajskalet. Lite deg bliröver som dekoration.

25 minuter i 225 grader.

 

 

 

 

Klart!

 

 

 

PS. Det smakade underbart….

 

 

 


Färdig och fri?

Andra maj ska vi lämna in vår deklaration. Tycker inte du också att den går lite obemärkt förbi? Förr var det stort hallå. TV-programmen (som alla såg) påminde och varnade. Överallt kunde man se affischer och offentliga inrättningar tillhandahöll små guider. Och köerna som ringlade sig milslånga utanför de lokala skattekontorens brevlåda på Dagen en kvart före midnatt.

 

 

 

 

Tiderna förändras. Idag passerar deklarationen som en onämnbar i cyberrymden. Det är synd. Såpass viktiga grejer är värda lite rabalder och fysisk närvaro.

Har du gjort din?

 


En liten vårhälsning

 

Foto:Mannen

 

Från det vackra Dalsland.

 

 


Styrkekontroll

Jag har ju haft problem med omplanteringen av mina chilisar som jag satte två och två. Tanken var ju att en chili per kruka skulle gallras bort. Och så kom de upp, alla lika starka och friska.

 

Mannen löste problemet. Han dödade inte en per kruka utan tog helt enkelt en sax och klippte isär rötterna rakt av. Det borde inte funka på rotkänsliga chilis. Men alla plantor utom två har satts om och de mår utmärkt!

 

 

Dessutom håller vi fortfarande reda på vilken planta som finns i vilken kruka, och därmed har vi en viss koll på den kommande styrkan.

 

Inte som förra årets sammanblandade ”chiliflakes” som är helt oförutsägbara till styrka och smak.

 

 

 Mannen är en god chiliodlare.

 


Dunkelt tänkt?


En skir liten skuggfläck är pensén i mörkret på balkongen
.
Som den enda köldtåliga kandidaten i butiken på kajen så fick den bli med hem till min blomlåda. Men räcker jorden? Blir det för kallt om fötterna?

Mina fötter värmer sig i ulltofflorna, en julklapp för två år sedan.
Längtar till att Solen värmer dem och lyser upp sinnet igen.
 
 
 

Yogafilosofi

Idag har jag lärt mig litegrann om indisk filosofi.

 

Mycket intressant.

 

Men det sanna jaget fick vi inte fatt i - i alla fall inte jag :-). Som jag förstod det kan man enligt indisk filosofi  inte iaktta sitt sanna jag för då har man redan objektifierat det som egentligen är subjekt. Då är det inte sant längre.

 

Logiskt, men stämmer det? Är det sanna jaget vilande djupt inne i oss alla eller är det mer en funktion av våra relationer? Är det viktigt oavsett?

 

Många frågor men på en förhoppningsvis högre nivå. Yogamässor innehåller så mycket. Ganska tuff träning och nya sätt att instruera och ta till sig instruktioner på. Fin stämning. Mässpriser på ovanliga kläder.

 

Och jadeelefanten har fått en ny rem, med detaljer av kirurgstål.

 

 

 

 

 

 


Hoppet

Hoppet är de sista som dör, säger de.

 

 

Den här lilla humlan hoppades nog mycket. På solen, våren och de ljusbeströdda honungsdoftande blommorna som klär upp träden vid vår port.

 

Jag hoppas att den kände en svindlande glädje med tanke på allt detta. Där den surrade omkring buren av en omöjlig frekvens runt sina vingar. För kylan, den skulle ju komma till alla realister i stan.

 

Så tänkte jag i fredags när jag hittade humlan strax här utanför.

 

Och i morse, vad kunde vi höra, om inte tusentals brummande humlor i fem gnistrande vita träd?

 

Foto:Mannen

 

Hoppet kanske dör till sist. Men allt som vi verkligen hoppas och tror, det är fullt av liv.
 
 

Kort tid

Så kort är tiden för de vita träden.

De exploderar i en skönhet som tar andan ur en – varje gång.

 


Foto: Mannen
 
Lika fort är den borta igen.
 
Tonårsföräldrarna , vårt skatpar, får några dagar i en underskön trädgård.

Sen kommer grönskan.

 

 

 

 

Hälsosamt OCH bekvämt

mat 

 
Nu har Billy och Mannen och jag startat det nya livet, livet med kasse.
 

Faktiskt har jag både been there och done that – redan på 90-talet hade en av våra största livsmedelskedjor nätbaserad butik med hemkörning på prov under några år. Då var jag på!

 

Men nu är det alltså matkasse som gäller. Hjälp med hemtransport men framför allt med idéer.

 

Så vad passar väl bättre än ett hälsosamt alternativ? Pedagogiskt, lättvindigt, hälsosamt och gott.

 


Foto: Mannen
 

Vi känner oss både friska, starka och smarta.

Och snälla förstås - för det här är som en julklapp varje vecka.

 

 

 

 

 


Billy berättar: Etthundra mil

Etthundra mil, Jojo Moyes, Printz Publishing 2014

En gråblå pocketbok meden bild på en flicka som löser mattetal och en bild på en lång väg.

En road Movie i bokform. Vi följer en udda familj i ett udda sällskap under några dagar i en bil på väg mot Skottland.

Här är det feelgood. Men inte på något banalt sätt. Sociala orättvisor och givna gränser, klyftor mellan människor, bildar ramen för den här berättelsen och inte ger några enkla lösningar och svar. En mycket utsatt familj som försöker hålla ihop mot omvärlden träffar en glassig IT-kille som visar sig ha sina problem att brottas med.

Barnen står i centrum. Det är barnen som både är offer och hjältar här, förutom den stora hunden förstås som har en alldeles egen storyline. Boken är en bladvändare, men om man läser med lite eftertanke kan man närma sig frågor som vad det är som påverkar hur ett barn lyckas eller misslyckas i vissa ämnen i skolan.

En varm bok. Som i all verklig feelgood finns en äkta medkänsla med personerna. Kanske hade jag önskat en lite noggrannare karaktärsteckning – det är lite svårt att t ex få ihop IT-killens lekfullhet och dumdristighet med den maskulina trygghet han förmodas utstråla. Men det spelar mindre roll för en sådan här bok är en njutning från början till slut.

När du lägger ihop den kan du säga utan minsta spår av vare sig trendkänslighet eller ironi: Det har varit en resa.


• Bladvändare

• Barnen i centrum

• Feelgood med medkänsla



//Detta var mina tycken och tankar. Kanske tycker du något helt annat?


Sweeeet fishhhhh….

När jag första gången landade på Västkusten åt jag inte fisk.

 

 

Eller jo, på sommaren kunde en nyfångad gädda eller abborre förgylla dagen. En liten röding kanske. För att inte tala om en Grönbeben eller två när vi besökte sydligare nejder. Och inlagd sill!

 

Det var gott!

 

Men fyrkantigt torskblock i ugn med tomatskiva på: Det var INTE gott. Det var inte gott varje tisdag. Och ingen visste ens varför tisdag skulle vara fiskdag däruppe i skogarna.

 

 

På Västkusten kulturkrockade jag rejält i början. Strömmingsflundra, också det en helt OK fisk också med inlandsmått mätt. Potatismos till, hmmm, det var ju bonus.

 

Men VÄNTA – Stopp! Så lägger hon rårörda lingon på fisken???

 

Jag skojar inte, strömming med lingonsylt. Och det var ingen engångsföreteelse. De gör fortfarande så.

 

Men nu hinner jag hejda dem.

 

I övrigt var fisken från kusten en ögonöppnare. Eller en smaklöksuppväckare. Makrill. Kummel. Rödspätta. Vanliga fiskar, t.o.m. den ringaktade sejen. Delikata allihop, kravlöst anrättade som allra bäst.

 

Och nu kan jag laga dem själv.

 

 

 

Men ibland blir längtan stark efter knaperstekt  abborre. Och då är det skönt om det finns havsabborre att tillgå. Även om försäljaren inte kan dölja sin förvåning.

 

När det fanns annat att välja på.

 

 

 


Om

Min profilbild

Maria

Hej och välkommen till min blogg, som jag delar med Billy. Billy är en ganska träig och spåntorr vän med ett rikt inre. Hoppas du ska trivas här hos mig! PS. Öppen blogg - alla kommentarer kan läsas av alla

RSS 2.0