Billys Berättelser

Den första värmande solen sänker sig i vattnet

och träden låter sina blommor snöa i den ljumma vinden.

Nu! Nu kommer sommaren till oss.

I dagens Kungälvs-posten skriver krönikören Kadir Meral om maskrosbarn. Många kloka tankar om barn som behöver få vara barn. Jag rekommenderar varmt hans krönika!

Här spinner jag istället vidare på maskrosen som metafor.

Metaforen ”Maskros” kan föra tankarna till ogräs.

Det borde inte vara någon nyhet för mig som hobbyodlare.

 

Men jag har ett helt annat förhållande till maskrosen.

När jag var liten satt jag på huk på trottoaren. Hur kunde blomman växa i asfalten?

Far och mor var inte sena att kommentera: Att något så litet kunde vara så starkt.

Sen var det fröken i skolan som lärarinneaktigt påpekade att stor och tuff inte alltid vinner.

Den lilla mjuka maskrosen kunde med sitt tålamod(!) besegra den hårda asfalten.

Eventuella undermeningar gick oss elever förbi.

Eller kanske inte. Några år senare mötte vi ett arbetsliv där mjukhet belönades i form av uppskattande ord, ett varmt eftermäle och tacksamma ungdomar på väg förbi i karriären.

Lön? Ledarskap? Sitt namn längst ner på OH-bilden? Glastaket var hårdare än asfalt. Och den som går igenom glas spräcker hela konstruktionen.  

Ändå kommer maskrosen för mig alltid att vara en glad symbol för växtkraft i en karg omgivning.

Är vi riktigt smarta så stannar vi inte vid att beundra maskrosen.

Det går an att ifrågasätta varför livsmiljön ska vara så karg. Luckra hårda ytor och glänta på taken, så att alla plantor får växa!

Vad tycker du om det temat? Jag gillar det så mycket att jag har lyft in det i min yogaträning.

I helgen var det mer konkret. Odlingslotten har legat hopplöst orörd pga den kalla våren.

Men med en gnutta värmande sol på näsan blir livet annorlunda.

Årets projekt är att samla bärbuskarna runt plommonträdet.

Nu har vi en mini- fruktträdgård!

Samtidigt blir det mer plats för jordgubbslandet.

Dalsands blå förgärmigej tittar upp, som små prickar över i.

Att vila ögonen på en stund.

Såhär års brukar jag ha bytt om i klädkammaren.

Dvs. lagt undan vinterkläder, hängt in sommarkläder och fixat och fejat däremellan.

I år har både gradtal och inspiration legat nära noll. Men när det blev Kristi Himmelsfärd kändes det ändå som hög tid.

Dags att blomma ut i garderoben!

Vinterkläder på vädring (en poäng: fortfarande ganska pollenfritt i luften):

 

Sommarkläder plockas fram:

 

Städbonanza bryter ut…:

Och visst blev det fint,

MEN…

Sådär jättesomrig är ju inte den nya uppsättningen. Snarare präglas den av skepticism och tröjkramande.

Små speglar från IKEA på insidan av dörren. Det ÄR ändå en Walk in closet…

Tur att det finns andra som vågar:

Aktiv semester har ju blivit mode. Vi behöver komma bort för att få tid att vara aktiva. Vem skulle trott på det för trettio år sedan? Förra veckan testade Mannen och jag konceptet.

Kurhotel Skodsborg ligger vackert på väg mot Louisiana. Där finns ett starkt blått ljus som speglar sig i husen och träffar dig i yogans tredje öga med en överraskande kraft.

Träffande ljus

Kurorten har historia. Hotellet är fullt av foton och citat som visar att kunskaper om hälsa och friskvård har djupa rötter.

Här kan man klappra runt i hotellets badtofflor, bada i en fräckt designad massagebassäng, beundra gammaldags trädgårdskonst och inspektera husets kryddland.

En bild som aldrig borde lagts ut....

Vi utmanade styrkan i de välutrustade gymmen (nåja, i alla fall Mannen). Testade yoga och latindans under vägledning av skickliga instruktörer (vi var s a s deras utmaning).

Middag på den prisbelönta restaurangen Frederik & Louise! Traditionell mat i uppdaterad version. Perfekta råvaror, hälsosamt balanserade. Milt, smakrikt, omväxling. Alla färger. Mat att må bra av.

Utsikt från restaurangen

Så vad tyckte vi? Härligt, förstås. Uppiggande och nedvarvande på samma gång. En väg till rekreation.

Så härligt att vara tillbaka igen här på bloggen!

Idag vill jag berätta om min hålfilosofi:
Vi behöver ge rum för hål i tillvaron. För i hål-rummet växer det nya.

Tänk på en förening t.ex. Vilken förening som helst. Där finns troligen driftiga människor som ser till att hjulen rullar. All heder åt dem! Utan driftiga människor - inget föreningsliv.

Men det oväntade sker, när driftiga människor lämnar sin post. Lämnar sin post och ett stort hål efter sig. Den vi minst anar kliver plötsligt fram. Något vi aldrig föreställde oss börjar hända.

Det är likadant i våra egna liv. Det är när vi vågar ta paus, kliva tillbaka, icke-göra, som insikten kommer. Början till något nytt. Tankarna vi inte kunde höra medan vi var driftiga.

På så vis är refrängen ”dansa-pausa” nästan genial, tycker jag.

Vad tycker du?

Min nyliga bloggpaus kanske var ett sådant hål. Eller så var den alltför fylld med aktivitet och dans?

Mer om den i morgon.

Kanske tar du chansen idag att gå i tåg och visa vad du och ni anser i olika frågor. En möjlighet till statement, och till att påverka. Dessutom en tradition – på väg ut säger en del.

Och visst undrar jag när en ung och yrkesskicklig servitris plötsligt ställer frågan:

-Vad och varför?

När jag var i hennes ålder ställde ingen en sådan fråga. Man kunde vara för eller emot. Men aldrig oförstående.

En sak som måste göras, allra allra senast i morgon, är deklarationen. Inte det roligaste, kan jag tycka. Men det man inte kan välja är också en möjlighet.  En möjlighet till ansvar, enskilt och gemensamt.

Är gemensamt också ett ”vad och varför”- ord?

Kanske är jag gammalmodig. Jag är inte förtjust i att allt är så elektroniserat. Inte när det kommer till hushållsekonomi. Jag föredrar att räkna, tänka, skriva vackert och skriva under.

Det är som en ritual. Faktiskt passerar livet revy. Åtminstone det senaste året.

Nu är det dags att gå ut i solen och fundera på gemensamt, vad och varför.

Trevlig 1:a maj!

Min engelska hortensia, som snällt övervintrat på den inglasade balkongen har långsamt skjutit i höjden. Den disiga, fuktiga, halvljumma miljön måste vara perfekt för en inflyttad engelsman, tänkte jag.

Den svenske Mannen har varit skeptisk. Efter dödförklaring kom diverse nya artbeteckningar.

Men nu står det klart:

Det finns inget som heter "Bladhortensia".

Min engelsman knoppas rikligt, lagom till Valborgsmäss.

Chilipepparn har vuxit till sig. Nu får den komma ut på balkongen. Om det är en solig dag.

Även ICA-basilikan har fått ny jord kring fötterna och sol på näsan.

 

 

Pojken som slutade gråta, Ninni Schulman, 2012, Bokförlaget Forum – Bokklubben Svalan

En orange bok med rester av en brand och ett nerbrunnet hus på framsidan.

En deckare, den andra med Magdalena Hansson som huvudperson.  Småputtrig vardagsrealism bryts när en serie otäcka bränder härjar i bygden.

Björksly i Torsby? Miljöskildringen skaver en smula. Inte det Värmland jag känner till, med djupa skogar och stilla tjärnar. Men jag bör nog vara ödmjuk. Författaren lär vara hemmastadd i trakten. Jag får åka och kolla i sommar.

Personskildringarna är från och till mycket levande. Men jag har svårt att skilja de båda huvudpersonerna, journalisten och polisen ifrån varandra. De har båda ett slags Tintin-neutralitet.  Jag tycker nog att det hade räckt med en kvinna att identifiera sig med.

Storyn är enkel. Gåtan är lösbar på förhand. Berättelsens återvändsgränder och förvecklingar ger en upplevelse av déjà-vu. Men greppet med de kursiverade dialogerna är ovanligt elegant genomfört. Och visst ger boken förströelse för stunden.

Ett avsnitt sticker ut. En skildring av ett övergrepp är otäck på riktigt. Här lyfter berättelsen. Jag hoppas att författaren gör något mer av sin förmåga att skildra makt och vanmakt, i en annan bok.

• Enkel story
• Förströelse för stunden