Blåst på grillfest

Grillfest nära Larvik. Lika hett i luften som på grillen.


Foto: Mannen
 

Vi slår oss ner runt dukat bord på verandan. Lättklädda. Sommarvärmen omsluter oss, maten är fantastisk.

 

Från ingenstans kommer stormen som trycker upp oss mot stugväggen.

 

Hur förberedd ska man egentligen vara? Ska vi leva som om varje dag är den sista soliga dagen på jorden eller ska vi leva som om stormen ständigt väntar runt hörnet?

 


Foto: Mannen
 

En av mina favoritförfattare, Ray Bradbury, behandlade ämnet i sin roman ”Oktoberfolket” (1962). Pojken som levde "som den sista persikan på trädet", i självklar förväntan på ännu mer sol - var den som till slut hade handlingskraft när den behövdes.

 

Men det ska sägas, att min nyinköpta anorak värmde gott ett tag.

 

 

 

 


Mint?

Köpte detta nagellack i Norge. Färgen rubricerades "Sparkling Mint Julep" och jag såg framför mig en gnistrande mintgrön nyans.

 

Fel fel fel. Såhär blev det:

 
 

Knappt en grön skugga en gång.

 

Men Julep? När jag i min nyfikenhet sökte upp termen gick det upp ett ljus. Mint Julep är en drink! Och färgen nästan exakt som den på mina naglar… med ett litet myntablad nedsinglat.

 

Det gäller att vara påläst i skönhetsvärlden.

 

 

 


Mölen

Vill du ta en semestertur så kan jag verkligen rekommendera Larvik.

Bland många sevärdheter finns Mölen (uttalas "Mörn"), en bred väg av rullsten.

 

 

Stenarna har flyttat sav inlandsisen och vägen löper som en sjöorm under och över vattnet. Men just vid Mölen går den utmed stranden och skapar en helt magisk miljö.

 
 

Vildkål? Vet någon av mina läsare vad detta är för växt? Den luktar kål.

 

Här och var bildar stenarna rösen, byggda av människohand över avlidna hövdingar tror man. Gravarna är plundrade för länge sedan, och var och en som kan sin Sagan om Ringen väljer nog helst att inte övernatta vid rösena.

 
 

Men stanna till solnedgången! Lyssna till historiens vingslag och se solen smälta sten till guld.

 

 
Liten stenskola för den som hellre håller sig till jordiska data.

 

 

 


Ge eller ta?

Fler och fler tiggare har tagit plats i vår stad.
 
Vi ser dem utanför affärerna, vid busshållplatsen, i parkerna. Några är tysta, andra påstridiga. En och annan har gjort tiggandet till en konst.
 

Men alla kommer med öppen hand. Ber oss om något. Något som vi kan välja att ge eller inte ge.

 

 

Vi vänder bort blicken, drar väskan åt oss, skapar avstånd. Någon gång öppnar vi blixtlåset och ger en slant. Men vi är klart besvärade, när gränsen mellan vårt och någon annans suddas ut för en stund.

 

Det finns andra som också tar plats i staden, sommartid.

 

De som går med blicken i handväskhöjd. Som masar sig lite för nära i spårvagnskön och vid det lilla publikhavet runt gatumusikanten. De som sträcker ut handen, inte för att ge men för att ta.

 

 

Och vi drar väskan åt oss, kollar fickorna, skapar avstånd, följer med blicken. Är arga, beredda att skydda det som vi upplever som vårt.

 

Jag tror att de utsträckta händerna, som ger eller tar, kommer emot oss ur samma djup.

Så vilken hand väljer jag?

 

Och vems är egentligen innehållet i min väska?

 

 

 


Billy berättar: Dans på glödande kol

Dans på glödande kol, Anna Jansson, 2013, Månpocket i överenskommelse med Nordstedts

 

En vit bok med en glödande ringmur och ett fräknigt pojkansikte, inramat i svart.

 

Boken tillhör deckarserien med Maria Wern. Den handlar om utsatta barn i mobbingsituationer som inga vuxna tar ansvar för att bryta. Den handlar om svårigheten att räcka till för sina barn när livet kränger och kantrar. Den handlar också om en serie mordbränder.

 

De första temana är bra. Skildringen av barnen inifrån är gripande och känns helt trovärdig. De tafatta vuxna skissas med värme, ur barnets perspektiv är de älskade och någonstans ändå de som har kontrollen.

 

Deckarintrigen är sådär. OK, den funkar i hängmattan, men den är för slarvigt ihopsatt. Synd, för uppfinningsrikedomen är det inget fel på. Men man måste ro f*n i land om man har tagit honom i båten. Det är i alla fall min uppfattning. Lite mer grundlighet hade gjort så mycket för storyn.

 

Jag börjar fundera: Kanske är det dags att lämna Maria Wern ifred med sina mordgåtor? Kanske kunde författaren sprida ännu mer glädje genom att skriva om barn?

 

Men det är inte Billys sak.

  • Bra berättat om barn
  • Slarvig intrig
  • Funkar i hängmattan
 

//Detta var mina personliga tycken och tankar – kanske tycker du något helt annat?

 

 


Sommarfrukost

En ostfralla i all sin storhet, på surdegsbageriet Baka.

Tidigt, för det är riktigt riktigt varmt.

 

 

Overkligt.

 

 


Gåsen

En gås som har fångat en ål simmar på vattnet.

 

Den håller den slingrande ålen i näbben, skakar den, biter nya tag, doppar den under vattnet, länge.

Kommer upp igen med den fortfarande slingrande ålen, skakar den, biter tag, doppar. Igen och igen.

När ålen blivit stilla, sväljer gåsen den hel. Från huvud till stjärt.

 

Ifall ni går och undrar.

 


Det var gott! Synd att man inte har teleobjektiv…
 
 
 
 
 

Yoga igen

Ledig måndag, och utomhusyoga i Trädgårdsföreningen.

 

 
Härligt att kunna vara med! Yoga utomhus ger en särskild känsla av samhörighet med naturen, och värmen gör oss mjukare i kroppen.

 

Vill du med nästa måndag, så kom ihåg vatten och solglasögon – om vädret håller i sig.

 

 
 
 
 
 

Tomat!

Den första, orangeröd, lite knäckig i skalet, aningens sur.
Men samtidigt varm och solsöt.
 
 
Och den har sin historia:
 
 
 
 
 

Blåval

Jag har gått flera dagar och funderat på en låt.


Laleh spelade ju på Skansen härom kvällen. Jag såg konserten, men tyvärr bara från TV-soffan. Hon var riktigt riktigt riktigt bra.
 

Den här låten, Bjurö Klubb, Laleh Pourkarim, 2009; är ganska känd. Många hyllar texten. Jag tycker kanske inte texten är så bra när jag googlar fram den. Men ändå, vilket intryck den gör.

 

Den här blåvalen, som undrar vad det ska bli av dig. Du som går och ”viftar armar” på stranden.

 

Hur många av oss kvinnor har inte mött en blåval?
För vad ska det bli av oss som inte riktigt räcker till, som gör fel val i livet, är offer för vår uppväxt, har oanatomiska skor och hänger i ligamenten (inte går som en karl?).

 

Vi som inte är riktigt konstnärliga, är produkter av vår uppväxt och/eller våra hormoner, gör ytliga fotoporträtt istället för konstfulla uttryck, prioriterar fel (inte familjen) när vi studerar, inte riktigt tillför någonting med vår livsgärning?

 

Ja vad ska det bli av oss?

Bäst att sluta vifta och ta plats i munnen hos våra beskyddare.

 

Tack för mig, Blåval, och tusen tack för din låt, Laleh!

 

 

 


Skonaren Ingo

Vi har varit på halvdagstur med Skonaren Ingo, som f.ö. hette Ingo långt före boxaren äntrade ringen. 
 

Vi passerade världens nordligast belägna nurag.
 

 
Inget vindrufs. Bara en BHD, förevigad av Mannen

 


 
Tur med vädret, eller kanske inte... 


  

 Vindkraftverk! Så ska det se ut!
 
 
 Detaljbild, Skonaren Ingo
 
 
 
 

Tråkigt

Har du också upplevt att tempot varit så högt så att när ledigheten äntligen kommer blir det – tråkigt?

 

 
Jag är ganska säker på att det där är en varningssignal Modell Allvarlig.

Ett sätt att justifiera känslan är att göra något otvivelaktigt tråkigt.

 

Städa garderoben.

 

 

Eller the WIC (Väldigt liten men ändå).

 

 

Hälften av grejerna packas ner. De ska med på en liten resa.

Jag säger inte mer just nu.

 

 
 
 
 
 
 

Retrorunda i Insjöriket

 

Vi har varit på retro-runda Göteborg-Nossebro. En dryg halvdags biltur.

Många av de utannonserade ställena har semesterstängt. Det är ett minus, för när ska man åka på retro om inte under semestern??

 

Men några sköna avbrott bjöd resan på:

 

1. Brobacka kaffestuga nära Alingsås, väl värd ett besök! Sockrade våfflor med sylt och grädde i mysigaste miljön. Eller kanske en matjestallrik?

 
 
 
2. Ruskiga skyltar påminner om vikten av att hålla naturen ren:
 
Tur att jag inte är 45 år yngre. Då hade resten av resan gått åt till mina frågor…
 

3. En fantastisk liten handelsbod med museum hann vi passera. Minns du margarinreklamen ”Sol i maten” med en tecknad nanny och två barn?

 

4. Och så Gräfsnäs slottsruin:

 

 

5. Med den vackraste sjöutsikten:

 

 

6. Färden avslutades i Nossebro, med riktigt god shopping för den som gillar skor, kläder och antikviteter.

 

 


Första dan på sommarlovet…

Så känns det fortfarande. Semester och horisonten är oändligt långt borta. Dagen startade på bästa sätt, med Friskis&Svettis yoga i Trädgårdsföreningens Lagerhus.
 

Fantastiskt att titta ut mot rosenträdgården och känna in kropp och själ inför ledigheten.

 
After-yoga i Lagerhuset. Foto: Mannen
 

Lite vemodig var själen. Igår skrev tidningarna att Carin Mannheimer har avlidit.

 

En av våra allra största regissörer. Ingen kunde som hon lyfta fram vardagens dramatik och ge den ett innehåll. Skapa igenkänning. Lära oss något om oss själva i all vår enkelhet.

 

 

Den allra bästa serien, om ni frågar mig, visades bara en enda gång på TV.

Föräldrar var upprörda, lärarna rasande.

 

Men Lära för livet var det första TV-program som handlade om oss.

Svenska tonåringar, på riktigt.

 

På väg till skolavslutning i nian. Foto: Pe

 

I en svensk skola, på riktigt (Vad än lärarna sa).

 

Lite störande var det att en 20+are spelade huvudrollen.

Men annars, en TV-serie som såg oss, istället för tvärt om.

 

Namaste!

 

 

 


EXTRA EXTRA

Billys har stängt, men detta MÅSTE kommenteras:
Läkemedelsverket har stoppat Depends Gellack, enligt Aftonbladet igår och G-P idag. Lacket har tydligen gett hudbesvär. Det har sina risker att vara skönhetsskribent här på Billys!

Tur i oturen att jag tyckte att lacket hade dålig hållbarhet, besvär fick jag aldrig utom när jag droppat det direkt på huden och sen brände förstås... har man lackat modellfigurer i sin barndom så är just det ingen överraskning.

 
 
Åter stängt till den 14 juli.
 
 
 

Om

Min profilbild

Maria

Hej och välkommen till min blogg, som jag delar med Billy. Billy är en ganska träig och spåntorr vän med ett rikt inre. Hoppas du ska trivas här hos mig! PS. Öppen blogg - alla kommentarer kan läsas av alla

RSS 2.0