2012-09-29 Bokmässan

Söndag, sista dagen på bokmässan i Göteborg. Det är en rätt svåröverskådlig tillställning, program och webbsiter hjälper inte mycket. Bokförlag trängs med utbildningsorganisationer, ideella nätverk med statliga myndigheter.

 

Fotogaf:  Brith-Marie

 

Jag dyker rätt ner, och kommer först upp till psykisk hälsa hela livet – en positiv start! Nästa dyk leder till det lätta judiska köket, hälsosamt och spännande för många. När jag kommer upp till ytan igen är det redan jul – Bergerlinds förlag erbjuder allt från tallriksunderlägg till presentkassar med klockren nostalgi.

 

En bra idé är de små mässtorgen med korta föredrag. Jonas Gardell presenterar sin nya bok ”Torka aldrig tårar utan handskar – 1. Kärleken”, med en stark rapsodi över att vara gay och man i 80-talets Sverige. Vi som var med på den tiden minns nog tillräckligt för att ta in det här. Kön till signeringen blir lång, skickligt administrerad av Nordstedts medarbetare. 

 

En del av Billys berättelser är mörka. Det här var bara några glimtar efter en händelserik dag. Mer kommer kanske senare när Billy får berätta.

 

 

 


Höstros

  Lotus Flower hair & body care ligger vackert på kajen.

 

 Öppen dörr

 

Hos Berit på Lotus Flower hair & body care föds man på nytt! Jag får en ansiktsbehandling med AHA-syra som föryngrar och fräschar upp. 

 

Njutbart är det att koppa av med fågelkvitter i bakgrunden och uppleva alla sensationer: Lent, stickigt, varm choklad, kall eukalyptus, stimulerande, törstsläckande…

 

 

Nej , jag tror inte på att vrida klockan tillbaka. Min förebild just nu är en rosa höstros på vår odlingslott, lätt bedagad men förödande skön i sin uppkäftiga blomning.

 

Den vet hur man tar plats i rabatten!


 

Kajkanten myllrar av människor, men ingen sitter och solar längre. Hösten är här.

När jag går hem känns huden sidenmjuk, frisk och vital i den fuktiga vinden. 

 

  • Rosig rent av?
 
 

 


2012-09-28 Fredagsmys!

Veckan är över. Den där speciella förväntan inför helgen infinner sig. Det behöver inte vara så stora saker att se fram emot, bokmässa, en ansiktsbehandling, ”gå på tur” med hunden. Ett litet avbrott i vardagen, att styra sin tid. Och sovmorgon!

 

Här värmer vi rödtunga och laxfärs från bästa fiskbilen. Till det rosenböna från odlingslotten, slappt färdigköpt vitvinssås och nykokt sparrispotatis. Ett gott alsace-vin, Pinot Blanc funkar bättre än Riesling till den sötaktiga rödtungan. Fredagen fixad!

 

Bonus-Bullen har efter två dagar av busande, plus revelj runt 04:30, erbjudit sig att ta hand om disken
 
 

 

... medan vi andra tar en espresso framför Skavlan. Fredagsfriden är här.

 

 


2012-09-27 Dagens träning

Idag har jag kört Indoor Walking (IW), gruppträning i crosstrainer-maskin. Jag tycker att det är den perfekta träningen när lederna sviktar. Du blir rejält genomjobbad utan att lägga så mycket tyngd på dig. Och det är roligt! Hållningen blir snygg också. Funkar utmärkt om du har ”datorkänningar” i axlar och nacke – bra för vanebloggare … :-)

Vad är det nu för fel på ”Outdoor walking”? Inget alls förstås – för många det enda rätta, i rätt väder eller kläder. Men ibland kan det vara svårt att få till. När man inte har en Bulle som motiverar lite extra. Vi är alla olika.


Bildbevis: Träningsväskan efter IW.

Bonus-Bullen

Bullen, vår deltidsvovve, hälsar på oss igen. Sist han var här var det fortfarande sommar och vi gick ut för att plåta lite.
 
Jag medger att jag inte är någon mästerfotograf, långt därifrån. Å andra sidan vinner Bullen nog inte Top Model 2013 heller. Men visst é han go? 
 
 
 
 

Billy berättar: Gustavs grabb

Gustavs Grabb, Leif GW Persson, 2011, Albert Bonniers förlag

En mörkt grå bok med ett sött pojkporträtt i färg och den äldre, fundersamme mannen i fonden.

 

Boken är en självbiografi som tar upp barndomen i folkhemmet, den fina relationen till fadern och den sämre dito till modern, utbildning, klassresa och författarens egen syn på mer kända händelser där han har haft en roll att spela.

 

Gustavs Grabb griper verkligen tag! Jag kan inte sluta läsa på natten, sitter och sover på jobbet på dagen och blir sur om någon trevlig person stör min lässtund på pendelbussen. För den som vuxit upp i 60- 70-talets Sverige finns mycket att känna igen i barndomsskildringen, även om det var 10 år senare. På ett sätt uppmuntrar boken till sentimentalitet, men yngre läsare klarar sig nog från den biten.

 

Omärkligt tas steget från barndom till samhällsnivå. Mellan raderna skymtar tankar om hur en klassresenär uppfattas av människor i sin nya omgivning. Det är analytiskt och mycket personligt, skarpsinnigt, humoristiskt och drastiskt.

 

Gustavs Grabb kan nästan programmera läsaren med nya minnen. Det är en en stark upplevelse, och underhållande från pärm till pärm!

  • Mycket rolig och underhållande
  • Bitvis en sorglig berättelse
  • Det värsta är att den tar slut
  • Försök att sluka den långsamt

 

//Detta var mina personliga tycken och tankar – kanske tycker du något helt annat?

 

 


Kvarnen

 

Den gamla Juvelkvarnens fasader och skyltar sträcker sig mot skyn. Mitt i våra hysteriskt snabbt uppväxande kvarter påminner den om en annan tid. En tid då det fanns gott om bönder och fiskare runt hamnstaden Göteborg. Och en optimistisk industri.

 

Kvarnen har betytt olika saker för olika människor genom åren. Den dalsländske mjölkbonden Åke och hans familj levererade via Lantmännen brödvete till kvarnen under -90-talet.

 

Mjölkbonden Åke med fru och dotter.

 

När jag växte upp, vid foten av Bergslagen, använde mammorna antingen Kungsörnen eller Juvelmjöl till kaffebrödet. Och aldrig någonsin att de bytte märke. Varför?

Jag tror, att när man köpte mjöl, då bekände man färg. Allt annat lika. 

 

Pepparkaksbak runt 1970. Mjöl okänt. Foto: Rolf

 

Idag på Norra Älvstranden är Juvelfabriken ombyggd till imponerande vackra bostäder. Interiör och exteriör har delvis bevarats för att ge en känsla av hur det var. Det sägs att t.o.m. teglet från rivningskåkarna har sparats för att klä de nybyggda partierna.

 

 
 
Men historien om bönderna som levererade brödvetet och de märkestrogna mjölkonsumenterna syns inte utanpå. Den passar bra bland Billys berättelser.
 

2012-09-23 Jazzig söndagskväll

Dynamic Flavours bjuder på expermentell jazz i Lundby kyrka. Så experimentell känns kanske inte den här konserten. Mer av 70-tal, barnprogram om en flygmaskin - en klasskamrat kallade stilen för "Tut-i-lur-jazz".

Njutbart är det. De fyra musikerna tar oss med upp och ner som singlande löv i vinden. Lite latin, lite vispop, mysko klanger och ett direkt tilltal. Varje taktslag är unikt och personligt. Önskar bara att den framsynta kyrkan kunde ha dämpat ljuset lite.

Samt att det vore sommarkväll utanför, de singlande löven till trots....


2012-09-22: Sista skörden bärgad!

 

Idag bar vi hem de sista bönorna, betorna och mangolden. Bönstjälkarna har hackats ner i jorden. Lotten bereder sig för vintervilan. Men några ihärdiga blomster sprider fortfarande glädje!

 

 
 
 
 

Lokaltrafik

Utsikt från ett fönster… nästan varje dag, nästan samma fönster. Och ibland, om man bor på randen av landet, lite gung under fötterna över svarta vatten.

 

Lite gung kan det faktiskt bli på vägarna med, när bussen kappas med tidtabellen. Och det gör den rätt ofta.

 

Visst har mycket blivit bättre, men….  om man bor på ena sidan stan och jobbar utanför den andra, och har dagistider eller nåt annat att passa på vägen… hur ska man skapa sig en rimlig arbetsdag med lokaltrafik som enda transportör?

 

 

När är bilen lyx?

 

Vem skapar trängsel?  

 

Vilka gynnas av en utbyggnad?

 

 

Jag bara filosoferar. Tittar ut bakom min gråblå gardin, lapar lite solljus, kanske en mugg kaffe om jag inte blir tillsagd. Lutar mig tillbaka och låter mig gungas till sömns.

 

 


2012-09-19. Lets talk about shoes

Skor. Visst är det något särskilt med dem? Mannen påstår att jag pratar med mina. Ja, OCH?

Skor är stimarkörer. Varje par kan på sitt sätt förändra din dag. Men nu är det höst, och då kan inte sandaletterna stå för någon stil alls längre. Inte de färgglada sneakersen heller. Dags att fixa höstgarderoben.

 

Utgångsläget är tyvärr inte det bästa:

 
 
Vinterskorna rustas för säsongen.
 

En sista blick på espandrillorna, innan de bärs ner i källaren:

 

Och vi har ett resultat:

 

♥ Jag är säker på att skorna tackar mig ♥

 

Billy berättar: Hundar, hus och hjärtats längtan

Hundar, hus och hjärtats längtan, Lucy Dillon, 2010, Bonnierförlagen – Bokklubben Svalan.
Also featuring:  Ensamma hjärtan och hemlösa hundar, Lucy Dillon, 2009, Bonnierförlagen

 

En isblå bok, med en kvinna och tre hundar på väg bort i snövädret ovanför titeln i kraftigt röd skrivstil.  Det här är en roman om en kvinna som till en början lamslagen av sorg sakta återvänder till livet med hjälp av ett jobb som professionell hundrastare.

 

En till? Det var väl inte längesedan den boken kom ut förra gången? Eller – javisstja  – Ensamma hjärtan och hemlösa hundar hette den ju. Likadana ser de ut också.  Vad tyckte jag då, en medelmåttig feelgoding? Jag trodde iaf att ”Dillon har aldrig varit närmare bekant med en hund”. Där hade jag fel!

 

Övning ger färdighet. Ämnesvalet i den nya boken är mörkare. En ung änka har fastnat i sin sorg pga. skuld. En omtänksam mamma lurar sin dotter att börja jobba som hundrastare, samtidigt som den äldre lyckade systern krisar ihop. Därifrån startar förvecklingar runt en trevlig, rik och nyskild spanielägare samt en humoristisk irländare, som har turnerat med rockband OCH kan kakla ett badrum.

 

Läsarens innersta drömmar förverkligas. Och hundarnas karaktärer är något bättre utmejslade den här gången. Min rekommendation till Lucy Dillon är: Läs och lär av Åsa Larsson, om du kan stå ut med grymma intriger runt våra bästa vänner. Din nästa roman kommer säkert att göra vovvarna ännu mer rättvisa!

 

Min rekommendation till kvinnor i alla åldrar är: Läs gärna Lucy Dillon. Trots en del brister blir du inte besviken. Voff!

 

 

/Detta var mina personliga tycken och tankar – kanske tycker du något helt annat?


Sommaren blev kort 2: Försenat vykort

Tydligen har våra vykort från Sardinien kommit fram först på höstkanten. Vad passar då bättre än att lägga mitt vykort till er här?

 

10 dagars resa på Sardinien med extra-allt, fantastisk kustlinje, blått hav, dramatisk åskskur, magra kor, mångtusenåriga fornborgar (nurager), spagettiwesternstad, skräckfärd till droppstensgrotta och ljuvlig värme.

Ändå sa det inte riktigt klick mellan Sardinien och oss. Men vilket äventyr!

 

 

Och snart så var vi hemma igen….

Kram, Maria och Billy

 


2012-09-16 Schack-matt

Igår var vi på Chess på Göteborgsoperan. Chess på svenska, Benny Andersson-Tim Rice-Björn Ulvaeus, bearbetning av Lars Rudolfsson.

 

En fin uppsättning, de har lyckats får den både svartvit och färgsprakande på samma gång! Ofta tycker jag att vår opera ger lite väl gråa föreställningar, man kan tycka att avskalad anakronism blir lite uttjatad ibland. I detta fall hör ju det sparsmakade till tidsandan – nu upplättad med dräkter i limegrönt, silver, brons...

 

Vi blev imponerade av scenografin, månne präglad av vår generations Vilse i Pannkakan och andra barnprogram? Stora kartongteckningar blev resväskor, filmkameror, t o m flygplan.

 

Nej, jag ska inte säga för mycket. Bara konstatera att Philip Jalmelids Anatolij var klockren i dubbel bemärkelse. Och ja, Anthem satt mitt i krysset.

  • Se den!

 


Detalj från Operabaren.

 

 


Mera Beauty

Köpte de här fina nagellacken nyligen. De blänker som smycken i badrummet. Lockelsen var också ett djungeltema, först målar man med guld och direkt efter med det mörka lacket. Efter en stund ska så den mörka färgen krackelera till en kroko-look. Eller gammalt läder om man så vill.

 

Resultat hittills:

 

Jag har testat tre gånger, och på 30 naglar har jag bara lyckats få en sådär krokodilskinnsnygg. För svårt för mig. Nån mer som testat, och kommit på tekniken?

Guldfärgen är dock sjukt snygg och går att använda för sig. Naglarna blir precis som förgyllda.

 

Goldfingers!


Billy Berättar: Den finaste berättaren har stängt boken

Ganska nyligen dog den finaste berättaren av alla, hen som hittade alla nycklar, låste upp och inredde oss yngre läsare inför vuxenlivet. 

 

Hens författarskap rörde sig mellan saga och sanning, barndomsskildringar, SciFi, allt lika vackert, smärtsamt och överraskande igenkänningsbart. Lika överraskad blev jag för några år sedan när jag upptäckte att hen faktiskt levde, och fortfarande höll en levande dialog med sina läsare.

 

En viktig berättelse har aldrig varit min. Jag lånade den i vår gamla skolas djärvt dimensionerade bibliotek. Doften av åldrat papper, nyansen av brunt över bokryggen är för mig evigt förknippade med en luftballong, spindelväv och två unga pojkar. Den berättelsen visade att oskuld kan vara styrka.

 

Kvinnliga förebilder var det nog lite ont om i hens värld, i alla fall så långt jag kom som läsare. En mogen dam kan glädja sig åt två farmödrar, den ena elektrisk ”jag minns när hon föddes” och den andra naturell, hon som inte kunde laga mat längre när hon fick ett överskådligt kök.

 

  • Kanske känner ni inte igen er nu.
  • Kanske minns jag alldeles fel.
  • Kanske spelar det ingen roll.

 

Ibland är gåtan viktigare än svaret. Jag avslutar yogiskt och skandinaviskt:

Tack!

 

 


2012-09-11 Klipptid

Fortfarande förkyld, ganska ordentligt dessutom. Är det så för er också, tankarna är tröga, man småfryser och vill bara bli ompysslad? Vilken tajming att jag hade klipptid just idag, och fick landa i frisörstolen på trivsamma och proffsiga Hair & Beauty!

 

Resultatet kan ni föreställa er här:


Svårt att ta kort på sig själv i nacken, men kanske kan ni känna den mjuka styrseln - ett konsthantverk är det.

 

Tack Bästa Frisören!

 

 

 

 


2012-09-09 Blommig balkong och rödgrön röra

Ljus och aningen värme har vi fått njuta av i helgen. Än kan vi se ut ifrån en blommande balkong, ja t. o. m. få glömma bort att vattna när solen står på...  
 

Chilin kämpar mot kalendern - hinner den börja rodna innan de ljusa timmarna blir för få och för svaga? Röd eller grön kommer den i alla fall att ge det lilla extra till höstens heta rätter!
 
 

2012-09-08 Rosenböna!

Finns det något vackrare än rosenböna? Fem torkade bönor från vår förra trädgård i vårt förra liv, satte vi i jorden. Sen hände inget mer på flera veckor.

 

Vad kan man lära sig av gamla bönor? Att aldrig ge upp. Din rosendröm kan bli sann till slut. 

 

Så vackert, och samtidigt så matnyttigt. 

 

I år lät jag de slanka skidorna sitta kvar för att bli fullmatade. Först idag, medan jag låg nerbäddad och dunderförkyld, plockade Mannen hem vinsterna.

 

Rosig skönhet att glädjas åt före förvällning och tillagning. 

 

… eller ska jag torka dem och lacka och trä halsband a la tidigt 70-tal? Det är svårt att hitta recept på de underbara fröerna. Har ni något tips?


Billy berättar: September

September, Rosamunde Pilcher, Forum, 1991

 

En tjock bok i vackra färger, prydd av höstlöv – förstås. Det låter kanske märkligt men den här boken läser jag varje höst. Jag börjar i augusti, när jobbet återgått till den vanliga stressnivån, och avslutar i september där romanens gestalter tar avsked.

 

Att läsa den är som att hälsa på gamla vänner. Det är levande, varmt och vackert, men inte uddlöst. Personerna, relationerna, naturen och hundarna vaknar till liv. En släktsaga utan amerikaniserade och skoningslösa intriger.  Klangbotten är sammanhållning och engagemang. Alla generationer har sin historia, och bitarna faller på plats under läsningen.

 

Den friska luften slår upp från sidorna, väcker en längtan att se Skottland, på riktigt.

 

Men allt är inte feelgood. Det brittiska klasstänkandet finns här, om än i en mild form.  Skildringen av psykisk ohälsa skulle jag personligen ha valt bort. Däremot gör jag vågen när internatskolesystemet utmanas, visserligen subtilt, men ändå.

 

Jag slår ihop boken, betraktar de färggranna löven och lovar att komma tillbaka nästa år igen. Jag har blivit påmind om vad som är viktigt här i livet. Precis i rätt tid, som goda vänner gör

 

• Läs den, du också!

 

 /Detta var mina personliga tycken och tankar. Kanske tycker du något helt annat?


Plommonträdet

På vår odlingslott finns ett litet plommonträd. När vi övertog lotten i våras, fick vi veta att det här trädet brukar digna av frukt. Hem och läsa på. Nog behövde det beskäras en aning?

Till verket med japansk såg och sårpasta.

 

Och trädet log emot oss….

 

Trädet stod i full blom. Nu fick vi veta att alla medodlare brukar bjudas att ta för sig av den rikliga frukten. Och sen kom regnet. Och regnet. Och klimatförändringar i största allmänhet. Inga getingar. Inga nyckelpigor.

 

Ooops! Vad var nu detta?

 

Gröna löss! Horder. Såpa. Mer regn. Floder. Mer såpa. Stillhet. En kort stund av stillhet.

 

Ny invasion: Svarta kryp! Artbestäm gärna, de presenterade sig inte.

 

Dystra blickar från medodlare. Det brukar ju bli så mycket… och alla får ta…

Ut med såpsprutan igen. Sambon skakade på huvudet.

Fattar han inte att det är KRIG? Visserligen äter jag inte plommon, men vi har en PRINCIPSAK här. Bladlössen ska veta hut.

 

Och verkligen, några solstänkta veckor senare fanns den där mellan de misshandlade bladen:

Den lilla skörden, allra vackrast i vårt kök.

 

Hoppas det mognar några till i helgen. För nu får alla medodlare ta!

 


Billy berättar: Gryningstimmen

Gryningstimmen, Tamara McKinley, 2011, Bonnierförlagen – Bokklubben Svalan

En dovt mullvadsfärgad bok med en lockig och frusen kvinna i halvfigur mot en violett fond med gröna grenar. Det här är en nutidsroman om en australiensisk kvinna med dålig fadersrelation, som efter ett gräl med sin man får ett oväntat arv och börjar söka sitt ursprung, samtidigt som också hennes systrar (och mannen) börjar växa som människor.

”Tamara McKinley skriver på något sätt så att man känner att man är där.”
Orden är inte mina, utan en läsglad kollegas. Jag håller med – jag tycker att hennes miljöskildringar och beskrivningar av människors liv är något alldeles extra. Hon kan sin historia, sin nutid, sitt Australien, medan språket flyter fram som skrivet av en nordamerikan.

Men själva berättelsen är lite tunn, och människorna som beskrivs så levande får inte samma djup på insidan. Ond bråd död chockar läsaren, som alltid i McKinleys böcker– kanske hör det samman med Australiens historia?

Så vad ska jag säga om denna bok? Jag tycker om den, även om jag föredrar McKinleys rent historiska romaner. Dramat fängslar inte, men landskapet gör det.
• Läs, om du gillar episka reseskildringar
• Skippa, om du vill ha vägledning i livsfrågorna.
 

/Detta var mina personliga tycken och tankar – kanske tycker du något helt annat?

 

Sommaren blev kort 1: Min bästa sommarbild

Den här bilden blev aldrig inskickad till någon tävling. Jag hann liksom inte tänka tanken, även om min sambo föreslog att jag skulle skicka den till Amelia. De hade nog blivit förvånade.

 

Visst hade det funnits fler upplevelser att välja bland. Just den här bilden ville en proffsigare kamrat gärna beskära. Men hur jag än tänker kring det, så kvarstår min egen uppfattning: Detta är min bästa bild. Oskuren, ostruken, precis sådan här.

 


Kor på fel väg, skrämda/inspirerade av en tävlingscyklist. Juli 2012, Lillkyrka, Örebro.


2012-09-01. Festligheter!

Ikväll är det ... fest... igår
 

Kvällens outfit: Sidenklänning från Josephine & CO, skor Bianco
Footwear, väska Charlston, örhängen Guldfynd, armband privat.

2012-08-31. Månskensmusik

Leonard Cohen på Ullevi. All these nations distinguished yet unified on stage. Poesi och kvalitet. LOL. Saknar ord. Månen får tala för mig inatt.




 

 



 

 

 


RSS 2.0