Its okay to be gray

Efter alla de röda åren känns det kul att låta utväxten ta över.

Upptäcka den naturliga färgen. Eller färglösheten.

 

Vem bryr sig?
 
 

Jag måste bekänna

...att Stockholm är en vidunderligt vacker stad. Här några bilder från Norr Mälarstrands strandpromenad.
 
 
 
 
 
 
 
 

Om kryckor, moral och glamour

Sjukdom behäftas gärna med en särskild moral. Sådan moral som får ortopedteknikern att bistert rynka ögonbrynen åt den allra minsta lilla klack på sommarskon. Finklänningen matchas bäst med foträta Salmon.

  • Eller: Det är slut med finklänning och trams nu.
  • Hälsan har sagt sitt. Och den kommer ju ändå först?

Samma, säkert välmenande moral, rekommenderar käpp och krycka till oss med ledsvikt. Men hallå! Käpp och krycka vid knappt-50-plus??

Får man ställa en fråga om självkänsla? Om identitet, stil och livskvalitet? Ja, jag har ställt den förut - här.

 

 Stil in i döden. Birger Jarl.

 

Kryckan är ett fantastiskt hjälpmedel. I vårt land är den mer eller mindre fri för den som behöver. Det är något att vara stolt, och tacksam över. Många använder kryckor med den äran. I alla åldrar.

  • Men varför måste kryckor vara landstingsgrå?

Minns vi de ”gubbar” som på 80-talet vägrade hörapparat? Kära gubbar, vad jag förstår er såhär i backspegeln. Självkänsla och självbild skapas i en kontext.

  • Det är inte den sjukes plikt att ensidigt ge upp sin syn på värdighet och skönhet.

En som visat förståelse är Jean Paul Gaultier. På utställningen "The Fashion world of Jean Paul Gaultier - From the Sidewalk to the Catwalk” på Arkitektur- och designcentrum i Stockholm, kan man beskåda

  • ett par kryckor i fantasystil med guld, pärlor och stenar längs de smäckra skaften. Handtagen kröns av förgyllda koraller.

 

Hmm… Det var ju något annat. Kryckor att dö för! Fast de kostar lite mer förstås….

 

 

 

 

 


Håller måttet

 
Minns ni dom? Mina svarta Nike Free som verkade vara de sista till salu i hela Göteborg. I alla fall i min storlek.

 

Jag lovade en utvärdering. Jag har inte löptränat. Men jag har bott i skorna sen jag köpte dem.

Och skorna, de har varit här:

 

Och här:

 

Och här:

De bästa jag har haft. Inget skav, minimal belastning på lederna.

 

De håller måttet och stilen.

De håller än.

 

Lederna också.

 
 
 

Lassie på lotten

Odlingslotternas fyrbenta drottning är på besök.

 

Som tack för blomstersängens bekvämlighet, drar hon nådigast upp några kvickrötter.

Kan ni tänka er något vackrare än en vovve i grönskan?

 

Jag längtar till den dag vi kan ha en egen. Men det går ju inte när båda jobbar borta på heltid.

  • Hur gör andra?
  • Ni som har hund, hur gör ni?

 

 


Igenmurat på Ullevi

Igår var vi och såg Roger Waters uppsättning av The Wall på Ullevi.
 

 
Att det rör sig om rockhistoria var tydligt från början. Dels åldersspridningen hos publiken och dels den bakgrundsmusik som ersatte förband.

 

Jag kommer på mig med att le. ”Walkin on the beaches lookin at the peaches” var när den kom överraskande fräck.

 

Överraskande därför att topless ansågs vara det moraliskt riktiga på stranden. Naturligt och asexuellt.

Låtens text antyder något helt annat.

 

 Lyssnar på nostalgisk "förmusik". Det fyllde på med mer folk bakom efterhand.

 

Det är lätt att bli historielös. Frigjordheten har definitivt gått bakåt.

 

Om man läser Wikipedia, beskrivs The Wall som ett socialpsykologiskt drama där våra inre murar står i folkus. Den här uppsättningen för knappast tankar till inre murar.

 


Nu kan man t.o.m. le vid resterna av muren

 

Antikrigsbudskapet trummas in. Muren för tankarna till Berlinmuren, miltära skydd mot inkräktare och överdriven bevakning av invånarna.

 

Den överbeskyddande modern blir den övervakande regimen och ”paranoid” illustrerar både vår egen noja och våra maktahavares misstänksamhet.

Referenserna till senare tiders internetdebatt hänger outtalade i luften – eller är det bara i min hjärna?

 

 

Jublande publik! Vad mer ska jag säga?

 

Snygg grafik, kreativitet som nästan går för långt i vissa scener. Varför svävar en jättelik vildsvinsballong över arenan? Rolig är den i sin hotfullhet, men frågar ni mig så föredrar jag Eddie.

 


Pyssel: Förse grisen på nedre bilden med betar, och pussla in den i övre bilden

 

Musiken är magisk. Och medelåldern på artisterna står inte publikens efter.

Gubbar och tanter kan.

 

 

 


Squash!

Vänner, detta är bara bråkdelen av årets skörd.

Kg och åter kg av lättsötade squashar växer ut från landets moderiktigt knallorange blommor.
Vad ska jag göra med dem alla?

Har testat falsk ostkaka, suzzinilasagne, fyllda halvor såklart, stekta skivor panerade och opanerade.

Vad mer ska jag göra? Några förslag?


En 80-årig källa

 
 

Uppfriskande som källvatten, eftersmak som ett årgångsvin. Vissa saker är så bra så att de bara inte får missas.

  • Jag talar om Yoko Ono Half-a-wind show, a retrospective, på Louisiana.

 

Jag läser i museiträdgården
 
Många av installationerna är häpnadsväckande gamla om man ser till uttrycket, endast valet av teknik förråder dem.
 

Som dubbelfilmen av flugor som kryper på en ung flicka i närbild medan ljudet av deras surr och ljudet av hur frambenen gnids mot varandra är uppskalat megameg.

 

  • Varför är vissa delar av flickans kropp känsliga att se på?

 

Flera av konstverken skapas i interaktion med åskådaren. Då är det lite synd att den del som ursprungligen var sådana numera inte får vidröras.

 

Men det finns andra. Ordvitsen Amaze består av en labyrint (”A maze”) i plexiglas med en telefon i centrum. Två och två får vi gå in i den, barfota – våra sökande rörelser blir något att betrakta utifrån.

 

Här får vi fotografera oss, men tyvärr minns jag inte adressen vi kan lägga upp bilden på – icke sökbar. Tyvärr.

 

Men jag fortsätter hemma och försöker häpna under plexibordet….


Perplext.

 

En del är väldigt enkelt. Visst kan man diskutera vad som är konst, och var konsten uppstår.

Men verken väcker tankar om utanförskap (verkligt sådant, inte det politiskt myntade), och vilka friheter vi tar oss mot varandra.

 

Glädjen ligger i inbjudan till en annan frihet som vi kan göra till vår. Eller öva på. Den nu 80-åriga  konstnären både utgör och synliggör en källa till förnyelse.

 

  • Ja, jag fick nog en uppenbarelse där i Humlebaek!

 

 

Sötaste grejen var önskningarna som vi fick hänga upp i ett träd i Louisianas svindlande sköna trädgård.

 

  • Åk dit och önska, du med!
 

 


Billy berättar: Kaninhjärta

Kaninhjärta, Christin Ljungqvist, 2012, Gilla Böcker

 

En svart pocketbok, med ett porträttfoto av en ung kvinna i halvskugga. Mitt exemplar är signerat, mycket överraskande och trevligt! Men det är en annan historia.

 

Den handlar om tvillingskap.  En bok om att vara tvilling, att växa upp och vara två. Tvillingarna Mary och Ann är tillsammans ett medium, där en Mary lånar ut sin röst och sin kropp till de döda och Ann tolkar budskapen. Mary har ett destruktivt drag i sitt tonårsuttryck, medan Ann är mer omhändertagande och praktisk. Som medium dras de in i en obehaglig historia som ingen av dem är mogen för.

 

Så många röda trådar. Den här boken är ett skvatt galet projekt. Olika teman som mor-dotterrelation, att växa upp och hitta sig själv, mordgåta och de dödas inblandning i våra liv – allt löper parallellt och sammanflätat i den rappa storyn.

 

För den funkar ju. Det är en spännande, poetisk och sorglig berättelse. Människorna är trovärdiga och de flesta delar något av sitt djupare jag med läsaren. De enda som dyker in och ut med lättsam vårdslöshet är spökena.

 

Jag erkänner inte vårdslösa spöken. Det är faktiskt det enda jag har emot den här boken. Spöken är för mig romantiska, fasaväckande eller välvilliga, men alltid sköna väsen. De får inte vara naturliga, de är ju faktiskt övernaturliga. Eller hur?

 

Men det är det enda jag har att invända.  Jag tycker att det här är en riktigt läsvärd, och givande bok.

  • Tvillingskap
  • Många trådar
  • Rapp och poetisk

 

 

//Detta var mina personliga tycken och tankar – kanske tycker du något helt annat?


Undersköna Bergslagen

För er som har saknat Billy och mig, kan jag berätta att vi har varit på semester. Här kommer en av sommarens berättelser.

 

En liten tur i gamla hemtrakter, en födelsedag som ska firas.

Förmiddagsturens onödiga pryl....
 
Den här gången är det mor som fyller år.

Vi startar med en picknick i vitmossans land – regnigt men underskönt.
Här talar träden, här bor det troll. Kantarell och blåbär finns för alla som ser och hör.

 

På kvällen träffas vi för middag på Brandstorps Gård.


Flaggan är hissad på Brandstorps Gård!

 

Det har bakats, lagats mat, tecknats och fotograferats, dukats och fixats.

Visst har man roligt när alla hjälps åt!

Nu har vi bjudit till bords och kan själva ta för oss.


Uppdukat på den gamla vedspisen i köket: klassiskt och hemlagat.

 

Kanske blir det ett dopp i poolen sedan?


Dumskallar, tänker hjortarna i hägnet.

 

 

 

 


RSS 2.0