Blek men skön

…brukade min mamma säga. Jag minns smaken av järnmedicin och hur flaskan tornade upp sig på diskbänken.

 

Blek men skön är också solen en glasklar morgon i januari. Å vad jag vill fånga den på bild, nu när den äntligen är här. Fram med mobilkameran!

 

Försök 1:

 

Försök 2: 

 

Ganska svårfångad. Tips mottages tacksamt!

 

Men du kanske hellre går ut och möter vintersolen IRL.  För att bli oblekt skön, om inte annat.

 

 


Uterum

Vad gör man med en inglasad balkong som är ett hål i väggen? Djup och omgiven på två sidor av fönster in mot lägenheten – den tredje är en mur mot nästa lägenhet.Ljust är det inte. Och inte stort. Men ganska varmt.

 

Jag gick t o m en balkongodlingskurs för att få hjälp. Den slutade med att jag rekommenderades plastväxter och färgglada möbler(!)

 

Då fick det bli så. Tyskt förstklassigt konstgräs. Lätta möbler i vitt och sprudlande turkos.

 

Men äkta småträd ville jag försöka med. Undrar om de överlevt vintern? Julgranen klädde upp för säsongen. Och nu har jag fått nya idéer.

 
 
 
 
 
 
 

Som en pudel

När doktorn rekommenderar broddar, då är det bäst att lyssna. Det är någonting med den allseende blicken, den fasta och vänliga rösten.

 

Så jag står på huvudet i källarförrådet och fiskar fram inte mindre än tre par.

 

1. Sverigebrodden. Den bästa, säger de. Och den är verkligen spiksäker. När den väl sitter på. Det är tyvärr helt omöjligt att dra på den själv. (… hmm… kanske borde jag dra några tag i maskinen på gymmet? )

 

 

2, Hälbrodd med kardborrsknäppning och reflex.  Lätt som en plätt, och rätt OK grepp också. Men är man tågångare i halkan så försvinner liksom vitsen. Kräver teknikövningar (gymmet igen?)

 

 

3. Lilla klassikern: Tåbrodd med gummiremmar. Inte så dumt när man ska gå korta sträckor, och tar ingen plats alls.

 

Lilla klassikern alltså. Känner mig mogen och rustad för dagen. Det är bara ett problem. Snön har smält. Inte en isfläck att borra in sig i. Här trippar jag fram som en pudel på ett parkettgolv.

 

 

Tur att broddarna är hyfsat lätta att få av. Tills doktorn varnar nästa gång.

 

 

NU är det gjort!

 
 
 

Turkish Delight

Jag har fastnat i Lögnen. Inte så mycket för historien med alla dess förgreningar och förvecklingar. Inte heller för de karismatiska skådespelarnas skull.

Nej, jag tittar på heminredningen!

  • Vilka fantastiska interiörer med blandning av gammal och nytt!
  • Vilket grepp att låta en metalldörr vara handmålad i rött så att man ser penseldragen, och sätta en industrinspirerad klocka med röd urtavla bredvid.
  • Att mixa klassiska skinnmöbler i brunskala med färgade glasrutor i starkt monokromt. Ett tungt matbord med Forest-karmstolar(Fast design) i vit aluminium.
  • Fönstrens symmetri, de svävande trapporna… Vill ha!

Varför skrivs det inte mer? Det borde vara kult vid det här laget.
-  Nu måste jag ta igen förlorade avsnitt på SVT play.

 

Gårdagens outfit

Temperaturen glider sakta upp mot noll. Det har varit ”ryss-kyla”. Föreställningar om den rasande, överlägsna björnen lever än.

 

Hur klär man sig mot ryss-kyla när man samtidigt vill vara någorlunda representativ?

Enligt mig finns det tre svar på den frågan:

 

1.       Många lager

2.       Äkta ull

3.       Färg

 

Såhär såg jag ut igår:

 
Under: De onämnbara. Bomullslinne från Vero Moda.

 

Transparent blus från San Tropez, stickad väst i ullblandning från Indiska, yogascarf från Stolt by Anna. Byxan i kontor-street-modell med guldskodd snörning, ett fynd från Lindex. Funkar tack vare yllestrumpbyxor från Indiska (bäst och inte dyrast). Lilarutig kavaj i ullblandning inköpt i Berlin. På fötterna: mina reafynd från Timberland. Foto:Mannen.

 

En varm friluftsjacka på det, och ut i kylan!

 

 

 


Vintersaga

Nej, det här är inget studiofoto från Trollywood.

Det är en otrixad naturbild från det allra vackraste Dalsland.

 

Se hur hon möter Rysskylan med ett strålande leende! Kan det bli bättre?

 

Foto: Mannen, 22 januari 2013

 

Nej, inte bättre men märkligare kanske. Jag måste bara visa den här.

 

Foto: Mannen, 22 januari 2013

 

En stelfrusen tsunami på väg in mot land?

Eller kanske ett stycke dalsländs åkermark…

 

Vilken vintersaga!

 

 


Den flygande handläggaren

I fredags var Mannen och jag på premiär på Folkteatern i Göteborg. ”Den flygande handläggaren” av Gertrud Larsson, var ett önskemål från publik. Läs mer på Folkteaterns hemsida.

Det är en klyftig text, tycker jag. Rapp och vass old school satrir. Den slår inte mot handläggare ute i verksamheten, så som jag hade trott. Istället sparkar den rått och rakt upp mot makthavare på nationell nivå. Ibland tycker jag tonen blir för rå och för personlig.

Bitvis är stycket en historieskrivning. Förvandling i målbild, människosyn och språkbruk i modern tid. Förändring av en offentlig organisation. Kanske helt unik som berättelse, om än tendensiös?

Föreställningen då. Den järnhårda produktionsdirektören lyser i turkos genom hela pjäsen. Därtill ett under av företagsretorik. Och visst finns det andra som gnistrar till på scenen. Men jag känner inget riktigt lyft.

Är jag grinig när jag hänger upp mig på missar? Jag tycker att de var lite väl många, även med hänsyn till premiärnerver. Extra känsligt i kombination med nedtonad kostym och öppna roll- och scenbyten.

Mycket trevligt var det att få ett glas mousserande efteråt. Det gjorde också att den blandade publiken dröjde sig kvar, ivrigt samtalande. För oavsett vad man tycker, så sätter pjäsen fart på både tankar och diskussioner. Och det är väl en god sak om något?
 

Särimner

 

En välkommen bonus i magra januari är julskinke-rean. Till och med kravmärkta skinkor säljs ut!

Har man lyckan att ha tillgång till en skärmaskin, går det snabbt att skära upp och frysa in.

 

Och grisen varar…… fram till påska!

 

Maskinen ger en manlig touch åt arbetet

 

 

 
 
 
 

2013-01-20 Gran i vårvinterljus

Fortfarande lika spänstig och fin. Förmodar att folk börjar undra.

Hur länge ska den få stå? Vad tycker ni?
 

Den farliga färgen

I bloggvärlden svämmar det över av kommentarer om rosa och blå barnkläder. Hur fel det är att tvinga särskilt flickor in i en given könsroll genom att svepa in dem i rosa.

 

Detta är laddat, så det är bra att tänka till! Men man blir fort historielös. Diskussionen fanns redan på 60-talet. När jag var liten var rosa big no-no, med undantag av en bardot-inspirerad outfit som min mamma sydde.

 

Som vuxen har jag revolterat. Jag köpte mig en rosa glittrig övernattningsväska när jag blev inaskad i England. Den har väckt många kommentarer.

 

 

Bl.a. har jag fått höra av manliga bekanta att de faktiskt tyvärr inte kan bära den åt mig (jag har inte bett dem!) när den är tungt lastad (alltid).

 

Endast en manlig vän har erbjudit sig att bära. Samtidigt som han förklarat att jag har valt den "farliga färgen" på min väska.

 

Rosa är tydligen vändbart. Från mainstream till statement. Min rosa väska är som en försåtligt spinnande tiger, med texten ”exclusive for women” tatuerad över hela kroppen.

 

Men männen hittar ut ur situationen. Hjulen wobblar! Hur kan jag ha en så dålig väska? Lågkvalitativ rentav. Förköpte jag mig bara för färgen? Den stackars kvinnan är lurad.

 

  • Intresseklubben antecknar.
  • Jag wobblar glatt vidare genom staden.

 

 

Facit

…för dig som undrat över det här….
 
 
Foton: Mannen
 
 
 
 
 

Billy berättar: Den hemliga dottern

Den hemliga dottern, Shilpi Somaya Gowda 2010, Bokförlaget Forum – Bokklubben Svalan
 
En grön bok med en flicka som vandrar bort i brandgul sari under ett moln.
 
Boken är ett slags släktberättelse som följer den adopterade dottern Asha från födseln i en fattig by i Indien till återkomsten som vuxen amerikanska. De indisk-amerikanska adoptivföräldrarnas och de biologiska föräldrarnas liv utvecklas i olika riktningar.
 
Det är en varm skildring av människors tillkortakommanden och goda vilja. Men den väjer inte för det svåra, och vissa delar är riktigt otäcka. Kontrasten mellan svår fattigdom och ett välbärgat liv i är nästan ofattbar.
 
Två äktenskap i känslomässigt sönderfall. Skickligt beskrivet, det här går att känna igen sig i och ta till sig, även för den som inte upplevt kulturkrockar. Kärleken till barnen som övergår i oro och besvikelse.
 
Den nya världen, ungdomen, som överbryggar klyftorna med avundsvärd lätthet. Barnet som väljer sin egen väg. Storsinthet i den äldre generationens utsträckta händer. Och västvärldens medelålders inskränkthet.
 
Allt berättat med ett flygande språk, lättsamt och filmiskt med små cliffhangers utströdda. Sådär amerikanskt, när det är som bäst. Du minns inte orden – bara färgerna, dofterna, spänningen.
Kan jag annat än rekommendera den här?

• Varm skildring
• Ofattbara kontraster
• Kultur och relationer, färger och dofter
 

//Detta var mina personliga tycken och tankar – kanske tycker du något helt annat?


Medvetna val

Tulpaner. Plötsligt vill man bara ha dem! Jag brukar gilla färgstarka tulpaner, men i år längtar jag efter vita. Enkla, rena solitärer i grupp.

 

Så nås jag av relevant information.

  • Färglada tulpaner är för gammeltanter.
  • De vita är för unga citykvinnor.
  • Riktiga indies köper gula, när det inte är påsk. Förutsatt att det är äkta kärlek förstås.

 

 

Det ligger signalvärden i tulpaner. Så jobbigt allting blev.

 

Om jag ändrar mig från färggranna tulpaner till vita, vad säger det om mig? Om vem jag vill vara? Vem jag tror att jag är?

 

Jag köpte i alla fall tulpaner idag.

Gissa vilka?

 

Inte ett barr

Julen är Knutstädad. Kalt och nyfräscht gapar hemmet emot oss.

Med ett undantag.
Frodig och doftande breder julgranen ut sig på balkongen.

Inbäddat och inglasat har gett perfekta förhållanden. Fortfarande dricker den rejält och pyntet bärs upp av stadiga kvistar.
Inte ett barr har den fällt.

Mannen har försåtligt försökt att sluta vattna. Men så kan man inte göra! Det gäller att bjuda till såsom artigheten kräver.
 
Så länge den dröjer sig kvar.


Jag ville ju ha ett träd därute…

Kul efter jul

 

 

Efter helgerna är det dags att ta upp träningen igen.

 

GP har ett reportage idag om när träningen blir osund.  Ganska lättsamt tycker jag, varken djupt eller tendensiöst. Men temavalet är intressant. Ny motrörelse på gång?

 

 

 

I GP finns också ett citat från Ekots lördagsintervju.

 

Det är en centerpartist som kommenterar debatten kring idéprogrammet.


"Det är lite som att gå på ett gympapass, det är jobbigt att gå dit och jobbigt att genomföra det, men ju mer man svettas och jobbar desto starkare blir man. "

 

Hur det är med debatten vet jag inte. Men är det verkligen så det ska vara på gympapasset?

 

 

 

Jag tycker att det är roligt att träna. Helst i grupp, det är peppande, socialt och kul med musiken.

 

Skönt att rensa hjärnan och spännande att upptäcka hur mycket kroppen kan lära sig.

Yoga, afro och Indoor walking är mina favoriter. 

 

 

Foto. Marie

 

Men styrketräning kör jag hemma, ett måste för lederna.

 

Och där är jag nog böjd att hålla med centerpartisten, nya julklappskläder till trots.

Jag mår mer illa än efter ris-à-la-maltan.

 

 

Foto:Mannen

 

Men det stärker. Ibland måste man investera.

 

Vid Brandstorps Gård. Foto: Frida

 

 


Mer av samma

Såhär ska en vinter se ut. Stora flingor singlar ner över fotbollsplanen. Klubbarna, både dam- och herr ordnar dans inomhus. Vet inte varför men det gör mig glad.

 
Allt förändras inte hela tiden. Vad än organisationskonsulter och andra säger.
Skönt att vila en stund under snötäcket.
 
 
 
 
 
 

Kommersiellt driven längtan

Julen är knappt över.
Stora halvsidesannonser med tulpaner lyser emot dig från diverse reklamblad. Svenskodlade, försäkrar de. Jaha.

 

Bagerierna frestar med semlor.

Och modemagasinen kör nu sitt andra(!) nummer med Koll på Vårmodet. Nej, jag är inte sugen på gula sneakers till vass kostym. Inte just nu och definitivt inte utomhus.

 

Men visst kan man längta lite försiktigt när ljuset kommer tillbaka.

 

Vad ska jag odla på lotten i år?

 

Vilken bil ska jag åka med i sommar?

 

Blir det någon semesterresar?

 

Mitt under detta stilla framåtblickande, singlar snötussar åter ner ifrån skyn. TV-meteorologerna skimrar av återhållen entusiasm.

 

Välkommen tillbaka vinter! Låt drivorna driva bort all forcerad vårlängtan.

 

Nu kan vi göra änglar i snön.

 

 


Efter Trettondag Jul är russin och fikon en delikatess

Uttrycket myntades av min syster när vi var små.
Lika sant idag.

 
 

Ingen trängsel att uppskatta

 
 
Glest på vägarna i rusningstid. Tomt på bussen. Var är alla?
 
 
 
 

Hukar de i mörkret inför den förutspådda chockhöjningen av Lokaltrafiks avgifter?

(Sant eller inte.)

 
 

 

Vägar är en del av vår infrastruktur. Kollektivtrafiken också. Jag tycker att det vore mer passande med en solidarisk finansiering, där vi alla bidrar efter möjlighet och inkomst.

 

Sen kan vi gärna styra för en frisk miljö genom smart avvägda bränslepriser och avgifter.

 
 
 
 
Det är min uppfattning. Just nu.
För vad den är värd.
 
 
  På bussen. En vanlig dag.
 
 
 

 

Gyllne morgon, eller nånting ditåt

Åter till vardagen. Eller vardagen åter. Det gick fort att glömma den där lilla pinan varje morgon. Klockan ringer. Jobbigt oavsett klockslag skulle jag tro. Man finner sig, men den som är kvällsmänniska vänjer sig inte.

En dagsljusväckare kan förgylla din morgon. När de kom var de ganska dyra, men nu har de sjunkit  i pris. Väckaren på bilden är av äldre modell men fungerar bra.

Ett tips: Ställ inte in ljudet på fågelarter som sjunger naturligt utanför ditt fönster kl. 03:00 sommartid, om du inte ska upp då. Du lär dig snabbt att vakna till just deras kvitter!
 
 
 

The Hobbit

Nu har vi varit och sett The Hobbit, Peter Jackson´s  filmatisering av Bilbo – En hobbits äventyr  av JRR Tolkien, 1937. Något av en generationsfilm, med publik födda runt 1960, 1980 och 1995.

 

Filmerna om Sagan om Ringen följer originaltexterna överraskande nära. The Hobbit har fler tillägg och utvikningar. Det är ingen bra idé att göra tre filmer av en ganska tunn bok.

 

Men vad mer kan jag säga? Det är förstås en fantastisk film, för alla oss som vet att det finns dvärgar nere i urberget och troll i skogen – där alverna en gång har sjungit sina sånger. 

 

Min äldsta moster är mycket intelligent. Hon har förmågan att ge gåvor innan man har önskat sig dem. På min 13-årsdag fick jag Sagan om Ringen, en tegelsten i pocketformat. Väl igenom ett jobbigt avsnitt om piptobak, var jag såld.

 

Och flera med mig. Vi kunde dikter på alvspråk och alla dvärgarnas namn. Vi dissekerade den svenska översättningen. Vi skrev egna sånger, spelade rollspel och tecknade.

Bilbo försvinner från sin Födelsedagsfest, ur Sagan om Ringen, Maria Norberg -79

 

Den här bilden gjorde jag i skrapkartong när jag var 18 år.

Det förvånar mig hurpass lika dagens filmer som mina gamla amatörteckningar från 70-talet är. Hur är det möjligt?*

 

Det måste vara Tolkiens sätt att beskriva som gett så pass precisa fingervisningar. Eller så har både Jackson och jag sett alver och hobbitar i verkligheten.

Real 3D

 

Unga nördar, Kom ihåg att vi 50+are var där först!

Andra får väl prata om sömnpiller. Filmen slutade för längesedan och jag är fortfarande klarvaken.

 

 

*) Den tidens utgåvor av Tolkiens verk var inte illustrerade. Det fanns heller ingen nämnvärd visuell Fantasy-genre utöver Stjärnornas Krig, som räknades till SciFi.

 

 


Kuddar

Min norska väninna har precis visat upp sina nya prydnadskuddar från Bohus via webcam. I starka, klara färgställningar ger de karaktär åt det nymålade, vita vardagsrumet. Råsidenblank struktur ger lyxkänsla.  Ett lyft i några kast!
 
 
Jag har ett speciellt förhållande till kuddar.

 

Mannen förstår inte. Förrådet är fullt av kuddar, och ändå vill jag ha nya.

 

Möbelfabrikanterna förstår. ”Ett hav av kuddar hälsar dig välkommen” skrev någon av dem i sin katalog för 2011. Minns inte vilken. Men det är ett favoritcitat.

 

Jag vill gärna bli hälsad välkommen.

 

Kuddar handlar också om förnyelse. I den lilla enkla romanen ”När katten är borta” har jag ett vältummat avsnitt, där den kvinnliga huvudpersonen äntligen börjar komma på fötter. Det gestaltas genom tre nya kuddar och en matchande matta.

 

När katten är borta, Linda Nichols 2000, Bonnier Pocket (Min utgåva är Albert Bonniers Förlag – Från bokklubben Svalan). Jag läser gärna kapitel 6.

 

I vårt hem har vi en massa vita kuddar. De köptes till en homestaging när vi sålde vårt hus. Allt skulle vara vitt. F*cking vitt blev vårt kodord för denna avskalade stil som inte passar oss alls. Flera år före ”Ljust och Fräscht”.

 

Här har jag försökt passa in dem mot en energirik men svårmatchad tapet.

 

Arret känns OK men inte mer. Lite roligare med favoriterna på plats.  

 

Funderar på att byta överkast till Sachi från Indiska… Vad tror ni? Och behöver kuddarna bytas ut?

 

Jag tror inte att vi svenskar är så ängsliga så att vi bytte smak efter ”Ljust och Fräscht”. Däremot tror jag att upphovsmännen till showen kände av att det var nya stilvågor på väg in. De slog skickligt in en dörr, innan vi upptäckte att den redan stod på glänt.

 

Och jag ser inget fel i den ljusa skandinaviska stilen. Vid kusten, där ljuset redan är vackert, är Ljust och Fräscht oöverträffat som inredningsstil.

 

Men i mitt hem vill jag ha mer textil krydda.

 

Jag tröttnar aldrig på lila, men alltid på grått.

 

 


Billy berättar: Blomsterspråket

Blomsterspåket, Vanessa Diffenbaugh, 2011, Bazar Förlag AB

En mörkt purpurfärgad bok med ett blekt foto av en kvinna med ett blomsterkort.

Boken handlar om en ”värstingtjej” som när historien startar skrivs ut i vuxenlivet från sitt sista ungdomshem, efter att ha vandrat mellan fosterhem och institutioner.

Klarsynt och kallt börjar Victoria organisera sitt liv. Bristen på normer blir en tillgång när hon söker lösningar på de svårigheter hon möter. Hennes välformulerade tankar väcker nyfikenhet – det mesta får sin förklaring efterhand.

De svek som barnet Viktoria har utsatts för, blir uthärdliga i hennes sakliga värld. Här hade jag önskat klarare markeringar från författaren, en gnutta socialmoral!

Men Viktoria älskar blommor. Hon kan blomsterspråket och hon kan odla, arrangera och binda buketter. Detta är hennes nyckel till försörjning, vänskap och läkning. Det kan låta banalt, men den här romanen är allt annat än banal. För så fort det börjar gå bra så sviker Viktoria.

Jag älskar den här berättelsen! Den gör mig glad och hoppfull, arg och empatisk. Omöjlig att lägga ifrån sig. Språket är optimalt. Likt det gröna i en blomsterbukett lyfter det fram det väsentliga - utan att någonsin briljera för sig självt. Precis som jag vill ha det i en bok.

När sista sidan är läst känner jag mig fylld, inte tom. Missa den inte!

• Välformulerad
• Allt annat än banal
• Hoppfull


//Detta var mina personliga tycken och tankar – kanske tycker du något helt annat?


Nej, nej, nej.

 
  • Inte före fastan.
  • Stå emot, stå över, stå fast.
  • Vänta, längta.
  • Den blir godare då.

 

(Och nej: Jag talar inte om sex)

 

 


Gott Nytt År, 2013

 

Nyårsdagen kommer till Oslotrakten med solsken och löften. En långpromenad, uppsäkrad med broddar, inleder vårt 2013.

 

 

Har du själv lovat något? Jag tycker att nyårslöften är en spännande idé. Det gäller att hitta något att tro på.

 

 

Den norska författaren Ragnhild Bakke Waale har skrivit en dikt som heter Livsbudsjett. Den handlar om att göra en livsbudget, där det vi behöver för ett gott liv tas upp.

 

Dikten är ganska konkret i sin rådgivning. Men det går ju an att tänka fritt också.

 

Fotograf: Mannen
 

En livsbudget för ett gott 2013 istället för nyårslöfte?

  • Vilka poster ska tas upp?
  • Vilka investeringar ska göras?
  • Vad kan jag avsätta?
  • Hur ska jag prioritera?
  • När och hur ska uppföljning ske?
 
 

RSS 2.0