Grå

 
Den gråaste av junidagar. Gråbetong sätter gränser mot ett vaggande gråblått hav. Ska man skratta eller gråta? Vi försöker sommarfika. Och gråsparvarna är tacksamma för vad de får.
 
 
 
 
 
 
 

 

 


Rosen

Den japanska rosen har äntligen fått komma till landet, eller snarare odlingslotten.

Jag hade gärna lagt på en musikmatta här, eller en text. Om jag hade tillstånd. Nu får den ringa i ditt eget huvud under bildkavalkaden.

 

Den har säkert redan börjat.

 

Kanske sjunger du med?

 

Foton 1,3,4,5,6 och 7: Mannen
 
 

Två missade musikupplevelser

Läser med stigande vånda och missunnsamhet G-P:s recension av Iggy Pop på Liserberg.

  • Närdånärdånärdånärdånärdå?
  • Har han varit här? Hur kunde jag missa det? Jag har redan bommat Johnny Winter i Göteborg OCH Örebro, och nu detta!
  • Fyra fyrar fick han också. I klassiskt bar överkropp. 
 
En gång tidigare i mitt liv har jag haft chansen att se Iggy Pop.
Det var på den tiden det verkligen begav sig. När ”varning på stan” var top of the edge av svensk punk – en kampsång som förenade ironiker och naturbarn på bussen mot den hägrande Parken.
 

Och ölen – minns ni? De måste inhandlas i tid för klockan sex innan helgen täcktes backarna över med presenningar i butikerna. Ingen öl fick säljas före måndag.

 

Den här gången hade någon tyvärr varit i god tid. Mer om det senare.

 

 

Det hade startat med ett rykte.

Att Iggy skulle komma till Parken var något så stort och ogripbart att det bara gick att ropa:

- Jag tror! Hjälp min otro!

 

Jag har inget minne av några affischer eller flygblad. Bara det vibrerande pratet som spreds med vindarnas fart.

 

Vi var sådär skört och entusiastiskt unga.

Några hade inte ens råd med bussbiljett, andra åkte på  studerandeleg. Hur vi skulle ta oss in när vi kom fram såg vi som ett enklare mattetal, lösbart och bekymmerslöst.

  • Den som hade pengar lånade alltid ut. Det var ju 70-tal.

För de mindre bemedlade fanns dessutom en särskild, inofficiell ingång i stängslet, dold av ett buskage på hitsidan. Utanför brukade affärssinnade raggare tillhandahålla diverse förfriskningar.

 

Till slut hade alla kommit in.

Såhär mycket folk hade det inte varit i Parken på mycket länge. Inte så såhär mycket stök heller. Stämningen var faktiskt en smula taggig.

 

 

Så vi höll ihop.

Bildade kedja och matade oss in innanför repen som omgärdade platsen framför scenen. Till sist stod vi riktigt bra, nästan längst fram.

Vi sjöng och skanderade. Bakom oss kändes det aggressivt. Vi gick på toaletten två och två.

 

Och himlen dimmade och timmarna gick.

Tomt på scen. De stökiga fick tag på mer öl och vaknade åter till liv. Vad var det här? Det var de dyraste biljetter vi någonsin hade köpt och så kommer han för sent?

 

Så hörs ett raspigt solo och äntligen äntligen står han där. Åmande sig som en ormstjuserska på marknad, entonigt mässande, giftiga blickar.

 

Vi är dödstysta. Ögonblicket är för stort för att förklaras.

 

 

Då händer det.

Någon av de stökiga längre bak kastar upp en tom ölburk på scen.

 

Det blir helt tyst. Iggy lyfter en knuten hand och sträcker upp ett långfinger – och går av scenen.

 

Jag funderade länge på det där fingret. Vad kunde det betyda? Att det var den första låten? Att en burk var en för mycket? Ingen av tidningen Alexandras guider om ”tecken du inte ska göra i Grekland” kunde hjälpa mig nu.

 

Vad menade han?

 

 

Vi stod kvar länge.

Men det var kört. Iggy satt förmodligen redan på turnébussen på väg till nästa park.

 

Till sist droppade vi av, fattiga och förstämda. På den tiden fick man inte pengarna tillbaka för en missad konsert.

  • En kastad burk var allas skuld. Det var ju 70-tal.

 

Och nu har jag missat Iggy för andra gången.

 

 


Ros-ras

Den lilla japanska buskrosen trivs inte på balkongen.
Två späda marsipanknoppar är allt hon har att visa upp.

Jag är rädd att hon rasar ihop.
Så till helgen får hon flytta till (odlings)lotten.

 
 
 

Billy var är du?

Du kanske har undrat vart Billy har tagit vägen? Eller snarare hans berättelser?

 

Ja, jag saknar honom också här på bloggen! Men det har varit en liten fördröjning i kontakten mellan mig och bokklubben Svalan.

 


Bokstöden väntar troget. Svart och vit spaniel, present.

 

Och det har varit tomt. Men skam den som ger sig – med gemensamma ansträngningar har Svalan och jag nått varandra. Och jag har beställt livskvalitét.

 

För att läsa är nästan alltid det bästa jag vet. Ute, om det är soligt, eller inne under en filt. Trots alla nya medier finns det inget som slår en bok. De släta, doftande sidorna. De mjukhårda pärmarna som öppnar sig som portar mot en annan värld.

 

Ett glansigt omslag, kitchigt och/eller sofistikerat.

 

Ett löfte.

 

Men författarnamnet ska inte vara större än titeln, det gillar jag inte. Lika lite som när den språkliga konstfullheten överglänser själva berättelsen.

Det är ju Billys berättelser.


Billy öppnar för nya berättelser

 

Och snart så berättar han mera.

 

 

 


Varför resa bort över midsommar?

 Bilden föreställer en egenodlad nypotatis och en värktablett. Foto: Mannen
 
 

Midsommar vid Örenäs slott

Med kort framförhållning flydde vi det göteborgska mörkret för en midsommar utanför Helsingborg.

Vår filt i världen. Utsikt mot Ven.
 
  
 
Midsommaren firade vi vid Örenäs slott som bjöd på sol, värme, stång, folkdans och ringlekar


Stången kläs och reses, precis som den ska.

 

Några av ringlekarna, så välbekanta från min skånska barndom, var helt nya för min uppländske Man. Intressant.


”Hej Tummen upp” har jag aldrig hört förut! Kanske lika bra det…

 

Samtliga ringlekar var förmodligen nya för en grupp indier som deltog med stor entusiasm. Det ska jag minnas och åtegälda den dag jag äntligen får besöka deras land!

 

 

Efter dansen kunde vi avnjuta en midsommarbuffé med tillhörande Besk.


Beska droppar - inget tjafs

 

 

Kort sagt: Rätt val i rätt tid!


En glad midsommar!

 

 

 

 

 


Radish Magic

Nu har de vuxit till sig, rädisorna. Magi i det lilla formatet.

 

Jag vill minnas att ”radish” spelade en viktig roll i ett absolut retro fantasy dataspel jag spelade en gång i tiden. Handlade om en sarkastisk kvinnlig magiker. Inga jobbiga moves, bara att klura ut gåtor och välja  rätt. Kunde ta dagar.

 

…Eller var det kanske ”horse radish” (=pepparrot)?

 

Vi har båda på vår lott, men den här gången är det rädisa som gäller.

 

Varsågod, ett litet trollerinummer:

       

 

 

 

 


Skyfall

Jag trodde att de svor. De på den tiden mycket små människorna gick hukande fram och tillbaka med ett rejält tag i halsringningen ropandes eder som inte stod kungens efter.

 

Så insåg jag att de faktiskt ropade ”Fyfall”. De hade lärt sig på Mulleskolan att vid skyfall, då får man

1. gå framåtlutad (för att trotsa vinden)  och

2. hålla samman jackan (för att skydda sig mot regnet).

 

Förträffliga Skogsmulle! Kunskap är aldrig tung att bära. Och nu kommer den väl till pass.

Och nu, men bara nu, tänker jag:

 

-  Skönt att INTE ha hund.

 

 Porslinschihuahua vid skyfall
 
 

Ostadigt

Ostadigt väder har vi fått här på Bästkusten. Det hade passat bättre i april.

 
 

Jag tycker att det blir allt jobbigare att fixa opålitligheten, och det hastigt fallande mörkret, mitt i sommaren.

 

Visst behöver vi kunna tro på att åtminstone hälften av semesterdagarna blir fina?

 

Hur gör du?

  • Säkrar upp med utlandssemester?
  • Stänger in dig med tända ljus och en god bok (många tips här på Billys)?
  • Stiger upp tidigt för att få de där första klara minuterna?
  • Klär dig för vädret?

 

Eller kanske bryr du dig inte alls?

 

 


Löftena kunna ej svika...

 
 
 

Billy berättar: Bara ett barn

Bara ett barn, Malin Persson Giolito, Piratförlaget, pocketförlaget 2011

 

En vit pocketbok, med ett foto av ett barn i en gunga.

 

Den kom med en veckotidning. En present, som förströelse inför sommaren. Men den här boken ger mycket, mycket mer.

 

En bok om en pojke.  En strulig pojke, våldsam men karismatisk. En pojke som slår och som blir omtyckt. Bit för bit rullas hans historia upp i takt med att vuxna i hans omgivning börjar reagera.

 

En bok om myndighetspersoner i vid bemärkelse. Lärare, skolsköterska, advokat, åklagare, socialtjänsteman, stödpersoner och polis. Boken är kritisk men inte hjärtlös. Alla skildras utifrån sina roller, som engagerade människor som vill göra något bra för barnet som allting kretsar kring.

 

Tiden är knapp. Som läsare rycks du med, försöker läsa fortare för att hjälpen ska komma fram. Du blir engagerad, förfärad men också hoppfull.

 

Sympatierna kanske skiftar, men empatin finns kvar.  Så skönt att läsa en bok som inte är insmickrande eller hatisk. Som inte förenklar och inte heller frossar i elände. Ett bevis för att  vi kan bättre som läsare, författare och kanske som medmänniskor också. Läs den!

 

  • Medryckande
  • Förfärande
  • Empatisk
 
 

 

//Detta var mina personliga tycken och tankar – kanske tycker du något helt annat?

 

 


Återanvänt

...måste bara återanvända den här sköna bilden av latliv på kajen. Två kvarglömda koppar och en dosa snus. Vart skulle de? Var det bråttom eller bara solig glömska?
 
 
 
 
 

Len

 

På Johan Sannes Torg ligger salongen Lotus Flower hair and body care.

Här blir du väl omhändertagen från tå till topp till tå.

 

I detta inslag går jag inte högre än till  strax ovanför knäet – vill jag betona.

 


Ingen rädder  för vaxning här! Foto: Amanda

 

 


Allt ska bort! Berit vaxar med säker hand. Foto: Amanda

 

  • Nej, det gör inte fasansfullt ont.
  • Ja, man blir len som ett barn efteråt.
 


Yogapose ”Mor och barn”, enklare variant. Foto: Mannen

 

  • Och nu hissas kjolen på väg ut i solen!

 


Den här fotade jag!

 

 

 

 

 

 

 


Till lycka för Brudparet!

 
 
 

Du gamla, du fria

Med leende sol kom vår yngsta helgdag. Storslaget firande i parken med symfoniorkester och allt. Sura damer som hyssjade på barnen. Lite för allvarligt kanske.

 

Jag saknar Svenska Flaggans Dag.

När vi jobbade. Hela kontoret kallades ut på taket. Kören sjöng väl inövat och vi slog rekord i rulltårtelängd. Kaffe och grädde och kanske tal av någon chef. Flaggan mot skyn.

 

 

Så vill jag ha det!

 

Men jag firar som det bjuds.

 

   

 

 


All kärlek

Förra veckan var tät av festivaler. Söndagen bjöd på en värdig avslutning med en smittande glad West Prideparad.

Själv blev jag smittad av glädjen när jag såg Biskopen gå i tåget.

För jag tittade på. Och nu funderar jag på det. Vilka roller tar och får vi som ser på en parad, ett demonstrationståg, ett uttryck för en värdering?

Bör vi alltid gå med om vi håller med? Är man existensialistisk kan man hävda att det inte blir någon parad om ingen tittar på. Men det kanske är det långsiktiga målet?

Vad tycker du?

Ett enkelt svar kan jag bära med mig. Jag och väninnan fick varsin knapp i parken.

All kärlek är bra kärlek. All kärlek till dig!




Där kom den!

Så är den här ändå. På en vecka har sommaren rullat in på bräda, fräckt flinande mot alla tvivlare. Plötsligt är allt grönt och blommigt.

 

Här är en bild från odlingslotten (Lindholmens odlareförening):


Foto: Mannen
 

För tre veckor sedan såg det ut såhär:

Många gillade förstås den späda grönskan och sörjer att den redan är över.

 

Jag tycker bättre om det frodigt gröna. Tjocka blad som ropar ”Nu! Nu!” och inte ”Snart” eller ”Nyss”. Omåttlig blomsterprakt. Ett överdåd av små sura krusbär.

 

Känslan av oändlighet. Av sommarlov. Av värme utan kläder.

Min bästa tid är nu. Och nu är den här!

 

 

 


Gellack forever? Utvärdering III.

Jag har tidigare skrivit om Depends hem-gellack. Det satt inte riktigt som det skulle, stöttes bort i toppen av nageln. Se här och här och här.

 

Och här:


Ofrivilligt franskt

 

Lärde mig av en skönhetsterapeut att låsa lacket med ett sista svep tvärs över och längs kanten på nageltoppen. Dvs ”måla ändträet”. Gör jag så, så är det snyggt i tre veckor om jag bättrar på lite.

 

MEN det som först sitter det sitter! Har nu prövat removern på mina tår, och är inte nöjd.

Dels är det omständligt:

  • Stryk på removergelén över hela nageln
  • Klä tån med folie

Bilden är tagen ur verkligheten

 

  • Vänta 15 min
  • Skrapa av med fånig träpinne


Hysteriskt fånig träpinne

 

Det är inte lätt, och det repar nageln.

Lacket sitter som fastbränt (vilket det ju i princip är). Tar mer än en timme att få bort.

 

Och då med hjälp av fotbad och nagelslip:


Fotbad i handfatet…För att jag kan!

 

Nej, det här är för krångligt.

 

Synd annars, på en lysande idé :-)

 

 

 


Fritt från glutenfritt

 

Fika på stan med Väninnan. Avenyn var en gång Göteborgs paradgata.

 

Studenter flockade sig runt Jungan, alltid träffade man kul folk här. Triple and Touch (alla fyra!) spelade utanför Valand ett kvarter längre ner. Man kunde strosa runt hela natten.

 

Idag är det inte riktigt så.

 

 

Men har de nya tiderna nått ända in på caféerna och deras utbud?

Kvällens snabba test gav ett magert resultat. Ont om smoothies och andra frukträtter.

 

Lite allvarligare dock – inga glutenfria mackor!

 

 

Varför i hela friden finns inget glutenfritt alternativ på Avenyns fik?

Idag när antalet glutenallergiker ökat, och många människor kan få tillfälliga reaktioner mot gluten!

 

Eller missade vi något? Hade de kanske tagit slut under den varma dagen?

 

 

Till sist hamnade vi på Andrum, där personalen förstod vad vi menade och insåg hur viktigt det kan vara. 

 

Mysigt, och trots avgaserna utanför – ett andrum.

 

 

 


RSS 2.0