Billy berättar: Expeditionen Min kärlekshistoria

Expeditionen Min kärlekshistoria, Bea Uusma, 2013, Nordstedts

 

En silverglänsande pocketbok med smält is samt en lysande orange vägpil med titeln och en ballong.

 

Är det bara Nordstedts som kan utmana Bonnierförlagen nuförtiden? Jag tycker att det är lite synd att utbudet har blivit så lika överallt, även om de stora jättarna kan sina saker.

 

Men här kommer något som inte är likt. En helt unik skildring av en människa som blir besatt av ingenjör Andrées olycksaliga resa till Nordpolen. Hon gör allt för att lösa gåtan: Vad dog polarfararna av? Vi följer hennes resor, sökande efter material, tankar och funderingar och samtidigt följer vi André, Strindberg och Fraenkel på deras slarviga, minutiös planerade vansinnesfärd.

 

Det är sugande spänning från sida ett. Alla som har turen att ha sett  Troells  film från 1982, ser dessutom allting framför sig. Jag får respekt för filmen i efterhand, den var inte bara svindlande vacker utan tydligen också mycket korrekt.

 

Du lär dig massor.  Den är nästan som en Ungdomsbok med en massa ”värdelöst vetande” på frostat silverfat. Det är stor litteratur av den typ som försätter dig i trans, beamar dig till andra tider och rum. Ingen stilistisk språkbehandling men en fantastisk känsla för timing. Jag vill inte säga mer, inte spojla upplevelsen för någon enda av er!

 

Forskning behöver inte vara ändamålsinriktad. En del saker gör vi bara för skönhetens skull och bara för att. Så får det vara och så måste det vara. Det är min helt privata slutsats.

  • Läs!
  • Läs!
  • Läs!

 

//Detta var mina personliga tycken och tankar – kanske tycker du något helt annat?

 

 

Ett försenat julkort

Nej, jag försov mig inte - var inte ens försenad idag!
Försenat är däremot detta julkort, som jag tog ikväll från balkongen:
 
 
...eller kanske alldeles för tidigt?
 
 
 
 

EXKLUSIVT: Köpa säng

Vi har varit på MIO och köpt ny säng, Move från Viking beds of Sweden.
Här en snabb bildkavalkad:
 
Får den plats? Mannen har byggt en modell i sovrummet inför köpet
 
 
Ooops - omlastning på väg hem...
 
 
...och avlastning hemma!
 
 
Kaos är granne med Gud?
 
 
Notera att den högra verktygslådan är min. Mannen har den lilla till vänster.
 
 
Monteringen börjar...
 
 
Billy skymtar i bakgrunden.
 
 
Utmattat men glad.
 
 
...och vi har ett resultat!
 
 
Godnatt!
 
Undrar om jag försover mig i morgon?
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Billy berättar: Pojken i resväskan

Pojken i resväskan, Lene Kaaberböl & Agnete Friis, 2008, Albert Bonniers Förlag – Bokklubben Svalan

 

En ljusröd bok med ett transparent foto av en liten pojke.

 

En deckare, den första från den danska författarduon. Och samtidigt en thriller med anknytning till internationell kriminalitet. En psykiskt skör sjuksköterska finner en liten pojke i en väska, som hon åtagit sig att hämta ut åt en vän.

 

Många trådar vävs raskt ihop till en enda fokuserad berättelse. Som läsare rör man sig enkelt från Öst- till Västeuropa, ”köper” gestaltarnas motiv och resonemang, drivs av en undran hur det ska gå för alla inblandade.

 

Alla får samma utrymme. Den här jämställdheten mellan dramats aktörer är både en styrka och en svaghet. Styrka, för att den rättvisa skildringen av olika perspektiv på samma händelse gör boken unik. Svaghet, för att ingen kommer nära nog för att bli omtyckt eller fruktad. Jag sörjer inga dödsfall, gläds inte åt några framgångar. Jag bara läser vidare i rasande fart.

 

För spännande är den. Den här boken släpper du inte förrän sista ordet är läst. Och när du till sist lägger den ifrån dig har du känslan av att ha blivit lite klokare, och av att ha blivit bemött av författare med respekt för ditt eget omdöme.

 

Endast pojken förblir en gåta. Tyst låter han sig fraktas mellan dramats scener. Jag hade önskat en smula mer liv i denne pojke. Skimrande hy räcker inte som beskrivning, när det handlar om ett barn.

  • Fokuserad berättelse
  • Många perspektiv, men inget nära
  • Spännande

 

//Detta var mina personliga tycken och tankar – kanske tycker du något helt annat?

 

 


Härliga söndag!

Ljusterapi naturell. Härligt på kajen idag!
 
 
 
 
 

Vardagskampen

Utslagningsprogrammen i vardagskunskap har nått sin kulmen.

 

Visst är det bra att media uppmärksammar tidigare förbisedda (ofta kvinnliga) sysselsättningar som matlagning, hemarbete ”på gården”, kärleksintrigerande, matlagning och trädgårdsskötsel.

 

Visst är det bra om parafeministiska omdömen som ”förspilld kvinnokraft” får ge rum för lite cred och respekt.

 

 


Men när SVT:s tävlande febrilt påtar i jorden och klipper äppelträd till tonerna av klassisk skräckfilmsmusik, då går det aningen för långt.

 

Jag borde sätta upp högtalare på Lotten i vår. Lite John Williams till sådden…?

 

 


Tjugondag Kunt (nästan)

...åker julen ut!

 
 
Packad och klar:
 
 
 

Bring it on

Idag runt klockan fyra på eftermiddagen lättade det tre veckor långa blytäcket från taken. I en dryg kvart badade staden i ett skirt lavendelblått sken.

 

 

Kanske tar det stundande ovädret med sig ljuset till oss?

Bring it!

 


Varför så seriös?

Nu börjar allvaret. Det är viktigt att göra ett seriöst intryck. Kavaj och kjol är seriöst. I grått. Manligt, utom kjolen då.  Ben är ju alltid piffiga, om de inte är manliga.  Om kjollängden är på gränsen till oseriös. Inte över.

 

OH-bilder är seriösa endast om de inte innehåller bilder. Och helst inte så mycket text heller. Jo, om de är överfulla med text, typsnitt pi ungefär. Men annars inte. Och man ska absolut inte titta på dem.

 

Portföljer ska vara svarta. Manligt maskulina. Och datorer. Och telefoner, de ska verkligen vara svarta. Se så där seriösa ut att man bara måste ta samtalet.

 

Min telefon är numera feminin. Påskliljegul. Den kan bli grön också. Matchar både glasögonen och kajens nybyggnation. Som den behagar!

 

Och jag lovar, alla samtal på den är seriösa.

Alltid.

 


Någonting saknas

Vi har varit på den fantastiska mässan My Dog. Sett räddningshundar visa upp sig, frisering av pudlar, agility med barn och rasparad.

Pratat med trevliga förespråkare av den egna rasen. Jag har fått lite terapi också, lärt mig att jag visst klarar av en staffordshire bullterrier. Helt oväntat fastnade jag för den stora varianten av mexikansk nakenhund, det klickade direkt – det var faktiskt de som hälsade först.

Jag kom hem med:
• Nya vinterstövlar från Ice Bug. Välkommen februari!
• Helfodrad stickad tröja i ullblandning från Albatross. Välkommen pålandsvind!
• En massa material om trevliga hundraser.
…så vad är det som saknas?

 
 
 

Vi som...

Alla gör som de vill. Jag vill suga lite till på julgranskaramellen.
 
Trettonafton med påföljande dag firar vi för att tre (eller två eller flera) Kungar/Astrologer/Vetenskapsmän kom för att se Jesusbarnet i krubban.
 
Jag kanske skulle starta en ny facebookgrupp?
"Vi som håller ut till Knut".
 
 

Vi ser framåt

Är det inte konstigt att årets första dag också är årets sömnigaste?


Foto t.h.: Mannen

 

Vi firar av det gamla året med fyrverkeri och bubbel, karneval eller högtidsmiddag.

Men det nya smyger sig in, tyst som ett förbisett barn, sätter sig på sängkanten.

Väntar. På oss.

 

Vad ska det bli, detta nya år?


Foto: Mannen

 

Jag tänkte först kalla inlägget ”Full fart framåt”, men så kände jag att nej, så vill jag inte att det ska bli. Mina nyårslöften handlar inte längre om prestation. De ska vara lätta att hålla i alla lägen.

 

Och så är de hemliga förstås, men de kanske tittar fram en dag ändå?

 

Någon gång ska jag fira nyår på ett annat sätt. Lägga mig i god tid före tolvslaget, stiga upp och packa en frukostkorg. Starta det nya året med yoga, kaffe och hembakat bröd.

 

Daggfriska löften inför ett alldeles särskilt år.


Foto: Mannen

 
Men i år har det smugit igång som vanligt. Med sovmorgon och mellandagsrea.
 

Dagens fynd bevisar att jag kan sikta framåt om jag vill.

50% på Klas Olsson!

 

Jag gissar att nästa års trendgran går i karamellpastell.

Visst är dessa minikulor söta? Som vaktelägg.

 

Få se om jag har rätt. God fortsättning!

 

 

 

 

 

 


RSS 2.0