Fullträff, snedträff, återträff?

Foto: Frida
 
 
Så har vi äntligen sett Återträffen av Anna Odell. Sista paren ut samlades i Bio Capitols mystiska rum.

Och filmen är som ni vet en kombi av spelfilm och metadokumentär, där ett före detta mobbat barn talar ut på en klassåterträff 20 år senare. Därefter spelas olika scener upp där dem f.d. mobbade numera konstnären söker kontakt med sina tidigare plågoandar för att visa filmen och diskutera den med dem.

Den senare delen är rätt obehaglig och sympatin ligger inte odelat hos den mobbade. Livet går ju vidare och hur länge ska man tvingas stå till svars, offentligt dessutom, för något man gjorde som liten?

Det finns ingen systemisk uppgörelse, inget verkligt ifrågasättande av vuxenvärlden. Bara ett envist ältande, vad tänkte du då, hur har du sett på det här, såhär känner jag och vad säger du om det nu?

Som en skuld som aldrig kan betalas. En återkommande mardröm. Och ändå ingen akt av hämnd?
 


Jag vet inte jag.

Det är intressant. Första delen är befriande, skär rakt igenom all förljugenhet.
Men jagandet av dessa numera vuxna människor i del två?
 
Kanske är det sant att ingen minns, kanske har minnet funnits där hela tiden – skillnaden blir inte så stor om det är minnets Anna eller verklighetens Anna som ställer frågorna.

Det är modigt gjort. Just för att sympatin skiftar. Det är svårt att stå upp för någon som beter sig så jobbigt.

Frågan jag saknar är den om vad mobbingen gör med offer och förövare. Hur hela livet blir annorlunda. Hur Kainsmärket och offerkoftan gör oss till andra människor, än det kanske var tänkt.

En konsekvens av att inga vuxna fanns där de som bäst behövdes – vad kan vi lära av det?

 
Återträffen är en spännande film av det lågmälda slaget, som startar tankar lika envisa som filmens Annas kontaktförsök.

Om du mot förmodan har missat den, så gå och se!
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0