Billy berättar: Berättelse om ett äktenskap

Berättelse om ett äktenskap, Geir Gulliksen, Weyler 2015

En tunn vit bok meden ”mäklar”-ritning av en bostad.

 

Genom hennes ögon. En man beskriver hur hans äktenskap faller isär, men strävar efter att göra det ur hustruns perspektiv.

 

Boken är omtalad. Och greppet betraktas som ovanligt. Jag är lite osäker på vad detta ovanliga är. Att skildra ett intimt skeende ur en annans synvinkel? Att som man inta en kvinnas perspektiv? Att en kvinnas perspektiv presenteras som viktigt, även för män (även för dem som inte råkar vara kulturskribenter)?

 

Kontaktlösheten ekar mellan raderna. Paret som står i historiens centrum når aldrig riktigt fram tillvarandra. De är tyngda av måsten och borden, hur de borde känna, vad det rätta förhållningssättet är. För relationen faller inte av sig själv. Där finns otrohet, kärlek på sidan, leken med elden från första stund – en lek som båda förväntar sig att acceptera. Allt i sakta mak mot en fond av nordisk barrskog. Förresten, gör de verkligen i ordning skidspår före klockan sju mitt ute i obygden i Norge?

 

Perspektivet havererar. Det står faktiskt inte särskilt mycket om vad kvinnan i berättelsens mitt känner och tänker. Hon beskrivs som ett knippe impulser, ganska viljelös tycker jag. Förste älskarens förföriska varggrin återges däremot med must, lust och fägring. Ganska snart är det manliga berättarjaget tillbaka i sig själv och sina egna tillkortakommanden, när han tvingas se hur vargen släpar bort den stygga lilla rödluvan.

 

Om jag hade skrivit den här berättelsen hade kvinnan fått ha lite roligt med den tämligen slätstrukne älskaren. För någon varg i egentlig mening tycks han inte vara, bara en i raden av slentrianmässiga förförare. Det kan väl vara gott nog ett tag! För något som berättelsen verkligen lyckas bära fram är hur oändligt trist det är att leva med bokens berättarjag. Frågan är bara om den twisten är avsiktlig -?

 

Då – men bara då- sällar jag mig till den högljudda beundrarskaran. Därmed inte sagt att boken som sådan är oäven.

 

 

• En man berättar ur en kvinnas perspektiv

 

• Bra skildring av kontaktlöshet

 

• Perspektivet havererar

 

 

 

//Detta var mina tycken och tankar. Kanske tycker du något helt annat?

 

 


Produktutveckling efterlyses!.

Känslan av manglade lakan är oslagbar. Det bir inte samma sak med strukna eller – Gud förbjude - tumlade och eftersträckta.

 

Ibland rekommenderas också manglade lakan mot sömnbesvär, evidensläget vet jag inget om.

 

 

För den allergiska finns ingen tvekan – att ligga på ett blankt svalt underlag helt utan irritationer i vare sig hud eller luftrör jämfört med att hosta damm och vrida sig i på ett torrstruket.
 

Och linnedukens damastvävda glans kan bara lockas fram med mangel. Det finns inget annat sätt.

 

Men mangling medför ett stort problem. Det finns helt enkelt inga lätthanterliga eller snygga maskiner för hemmabruk.

 

 

Förr fanns det rejäla stenmanglar att tillgå i flerbostadshusens tvättstugor. Jag minns hur rädd jag var när min mor kämpade med det stora tröga drivhjulet – i min fantasi hade jag redan sugits in där, tillplattad mellan handdukarna.

 

 

Kanske är det därför som stenmanglarna inte finns kvar.

 

Vår hemmamangel är bred och klumpig (bara träbordet är fint -  gjort av Sören när originalet sprack). Stativet förskönar inte heminredningen och Mannen måste ta sig en rejäl funderare närhelst överdelen ska monteras.

 


 

Allt annat produktutvecklas, blir mindre eller åtminstone snyggare, men inte mangeln.

 

Och var ska man förvara stativet när det inte används? Jag har faktiskt fått en ide – kanske kan det fungera som hylla för krukor mm. på balkongen mellan varven?

 

Värt att prova, för manglade lakan vill jag inte avstå ifrån.

 


Smygjuliga dofter

Handlade en helt UNDERBAR onepiece på Rituals och fick med mig en gåva på köpet av den minst lika underbara expediten. Två små doftljus, det ena med grönt te och kardemumma och det andra med rökelse.

Det doftar nästan jul när man tänder dem tillsammans. Precis lagom för att längta utan att ta ut något i förskott.

Onepiecen visar jag en annan gång. Och ja, mina åsikter om butiker och kläder och ljus är mina egna och alldeles gratis.



Malplacerad gudomlighet

Snö och frost chockar alltid lite extra på västra kusten.

Ingen är egentligen beredd på det.

 

Allra minst vår trädgårds-Buddha som har skapat sinnesfrid på vår högt belägna balkong.

 

Gjord i glaserad keramik, kan han knappast vara särskilt frosttålig. Idag såg han ut såhär, och snabb räddning var av nöden.

 

 
 
In i ett huj, och sedan? Badrumsgolvet var första tanken, men det visade sig riskabelt. Golvvärme är annars en välsignelse, men inte vid torkning av stelfrusna keramik-Buddhor. Tryggare då handfatet.
 

Det finns ingen avsiktlig vanvördnad i detta, tvärt om. Och det är ju bara en keramisk avbild, för trädgårdsbruk. Men nog ser det sorgligt ut?

 

 

När snön har runnit av ska jag hitta den bästa platsen för vår Buddha-figur. Full av stilla glädje.

Garanterat frostfri såklart.

 

 

 

 

 

 


Smygorange

Ett litet lätt Halloweentema fick kvällens familjemiddag med pumpasoppa till förrätt och kalkonfilé tillhuvudrätt. Bordet dekorerat med röda råttor, gummifladdermöss och en Jack’-o-lantern.

 

Gummifladdermöss var hett eftertraktade när jag var barn. Kunde endast inhandlas på den årliga Sannamarknaden första tisdagen i oktober. Hade en inte tillräckligt med pengar undansparade, ja, då blev det inga gummifladdermöss på ett helt år. Och idag kan jag bara köpa dem på vilken ICA som helst i oktober-november.

 

Dessutom kan jag köpa pumpa till både mat och dekoration. Muscatpumpan är dne bästa till soppa, butternut till paj och den stora solgula funkar bäst som Jack

 

Om det sedan var Halloween i fredags, tisdags eller igår spelar mindre roll tycker jag.

 

I höstmörkret är definitivt smygorange det nya svarta.

 

 
Dukat bord. Fladdermössen kan bara anas. I bakgrunden skymtar målningen Touchdown av Gisella Koutsiou.
 
 

 

 

 


Snö?

Ja, enligt väderleksrapporten börjar den falla inatt och i morgon kan den ha nått hit.

 

Den vackra lövmattan (om jag kunde väva skulle jag göra något sådant här till vardagsrummet) blir snart hal och därefter krispig och mörkbrun.

 

 

Det är mycket svårt att tro, fast vi har upplevt det förr.

Fortsättning följer förstås.

 

 


RSS 2.0