Anomalisa

Om du googlar runt på filmtiteln så ser du nog som jag ganska vitt skiftande omdömen - i Sverige- och så lovord internationellt.

 

Det här är något så ovanligt som en dockfilm för vuxna. Den handlar om ett psykiskt tillstånd där den drabbade tycker att alla människor är en och samma. Men den handlar också om i vilken grad människor faktikst kan ses som en och samma i dagens samhälle, och om vad som egentligen har blivit eftersträvansvärt.

 

Den handlar om ensamhet och självupptagenhet och hur lätt det är att förstöra för sig själv när man har fått den som man trodde att man ville ha,

 

Den handlar om sex. Ja, dockorna har sex. Vilket somliga kritiker finner motbjudande (!)

 

Jag hade däremot förfärligt roligt när jag såg den här dystra filmen. Där fanns så många poänger, så många tillfällen till igenkänning.

 

Underbart att få skratta åt eländet. Och jag bugar i stoftet för dockmakare och animatörer. Och sången till slutvinjetten är vidunderligt vacker.

 

Se den!

 
 
 
//Som vanligt var detta mina egna tycken och tankar. Kanske tycker du något helt annat?
 
/// Foto(n): Mannen
 

Våroffer

Ikväll har vi varit på plakatteater med Djävla Nuläge på Storan.

Uppfriskande skarpa texter, med referenser till Tältprojektet och 70-talets politiska teater.

 

Men det som behandlas är nuläget, med bl.a. en politisk tolkning av de senare vetenskapliga teorierna om människans förhistoria. T.o.m. idéerna om stenåldersmat fogas in.

 

Spoilervarning!

 

Riktigt bra är dialogen som syftar till att reklejma begreppet Offer. Varför Offer inte passar in i  vår  ”samhällsstory” där alla som har viljan kan göra en klassresa och klättra i samhällspyramiden. 

 

När ordet Offer är tabu skadas också vår förmåga till empati. Det är tänkvärt, och mycket bättre analyserat än jag kan återge här.

 

Men i slutrefrängen faller gruppen på eget grepp. Jag hade gärna sett att texten ”Ett offer kan vara stark” istället hade lytt ”Ett offer kan vara svag”.

 

 Hempromenad i sommartidsljus

 

Hur som helst har jag fått med mig många tankar hem.  Ett mycket bra sätt att avsluta helgen på. Eller måndagen – gå gärna och se, om du har möjlighet!

 

 


Fullträff, snedträff, återträff?

Foto: Frida
 
 
Så har vi äntligen sett Återträffen av Anna Odell. Sista paren ut samlades i Bio Capitols mystiska rum.

Och filmen är som ni vet en kombi av spelfilm och metadokumentär, där ett före detta mobbat barn talar ut på en klassåterträff 20 år senare. Därefter spelas olika scener upp där dem f.d. mobbade numera konstnären söker kontakt med sina tidigare plågoandar för att visa filmen och diskutera den med dem.

Den senare delen är rätt obehaglig och sympatin ligger inte odelat hos den mobbade. Livet går ju vidare och hur länge ska man tvingas stå till svars, offentligt dessutom, för något man gjorde som liten?

Det finns ingen systemisk uppgörelse, inget verkligt ifrågasättande av vuxenvärlden. Bara ett envist ältande, vad tänkte du då, hur har du sett på det här, såhär känner jag och vad säger du om det nu?

Som en skuld som aldrig kan betalas. En återkommande mardröm. Och ändå ingen akt av hämnd?
 


Jag vet inte jag.

Det är intressant. Första delen är befriande, skär rakt igenom all förljugenhet.
Men jagandet av dessa numera vuxna människor i del två?
 
Kanske är det sant att ingen minns, kanske har minnet funnits där hela tiden – skillnaden blir inte så stor om det är minnets Anna eller verklighetens Anna som ställer frågorna.

Det är modigt gjort. Just för att sympatin skiftar. Det är svårt att stå upp för någon som beter sig så jobbigt.

Frågan jag saknar är den om vad mobbingen gör med offer och förövare. Hur hela livet blir annorlunda. Hur Kainsmärket och offerkoftan gör oss till andra människor, än det kanske var tänkt.

En konsekvens av att inga vuxna fanns där de som bäst behövdes – vad kan vi lära av det?

 
Återträffen är en spännande film av det lågmälda slaget, som startar tankar lika envisa som filmens Annas kontaktförsök.

Om du mot förmodan har missat den, så gå och se!
 
 

Chilidax!

 

Februari igen! Dags att sätta chilipeppar. Chilin är en gammal växt och den hinner inte få sina solmogna frukter om den sätts senare.

 

Jag har använt frön i kretslopp i många år. Den första plantan kom från fröer som jag torkat efter en stark liten sak från Ica Maxi. Därefter jag tagit frön från den bästa plantan vare år. Chilierna har skiftat i längd och smak, men de sista åren blev de krokiga och i fjol inte så många heller.

 

Så jag ha brutit kedjan med några inköpta eko-fröer. Dessutom stöttar jag i år upp den Göteborgskt världsfrånvända solen med lite extra ljus.

 

 

Får se vad som sker.

 

 


Den flygande handläggaren

I fredags var Mannen och jag på premiär på Folkteatern i Göteborg. ”Den flygande handläggaren” av Gertrud Larsson, var ett önskemål från publik. Läs mer på Folkteaterns hemsida.

Det är en klyftig text, tycker jag. Rapp och vass old school satrir. Den slår inte mot handläggare ute i verksamheten, så som jag hade trott. Istället sparkar den rått och rakt upp mot makthavare på nationell nivå. Ibland tycker jag tonen blir för rå och för personlig.

Bitvis är stycket en historieskrivning. Förvandling i målbild, människosyn och språkbruk i modern tid. Förändring av en offentlig organisation. Kanske helt unik som berättelse, om än tendensiös?

Föreställningen då. Den järnhårda produktionsdirektören lyser i turkos genom hela pjäsen. Därtill ett under av företagsretorik. Och visst finns det andra som gnistrar till på scenen. Men jag känner inget riktigt lyft.

Är jag grinig när jag hänger upp mig på missar? Jag tycker att de var lite väl många, även med hänsyn till premiärnerver. Extra känsligt i kombination med nedtonad kostym och öppna roll- och scenbyten.

Mycket trevligt var det att få ett glas mousserande efteråt. Det gjorde också att den blandade publiken dröjde sig kvar, ivrigt samtalande. För oavsett vad man tycker, så sätter pjäsen fart på både tankar och diskussioner. Och det är väl en god sak om något?
 

The Hobbit

Nu har vi varit och sett The Hobbit, Peter Jackson´s  filmatisering av Bilbo – En hobbits äventyr  av JRR Tolkien, 1937. Något av en generationsfilm, med publik födda runt 1960, 1980 och 1995.

 

Filmerna om Sagan om Ringen följer originaltexterna överraskande nära. The Hobbit har fler tillägg och utvikningar. Det är ingen bra idé att göra tre filmer av en ganska tunn bok.

 

Men vad mer kan jag säga? Det är förstås en fantastisk film, för alla oss som vet att det finns dvärgar nere i urberget och troll i skogen – där alverna en gång har sjungit sina sånger. 

 

Min äldsta moster är mycket intelligent. Hon har förmågan att ge gåvor innan man har önskat sig dem. På min 13-årsdag fick jag Sagan om Ringen, en tegelsten i pocketformat. Väl igenom ett jobbigt avsnitt om piptobak, var jag såld.

 

Och flera med mig. Vi kunde dikter på alvspråk och alla dvärgarnas namn. Vi dissekerade den svenska översättningen. Vi skrev egna sånger, spelade rollspel och tecknade.

Bilbo försvinner från sin Födelsedagsfest, ur Sagan om Ringen, Maria Norberg -79

 

Den här bilden gjorde jag i skrapkartong när jag var 18 år.

Det förvånar mig hurpass lika dagens filmer som mina gamla amatörteckningar från 70-talet är. Hur är det möjligt?*

 

Det måste vara Tolkiens sätt att beskriva som gett så pass precisa fingervisningar. Eller så har både Jackson och jag sett alver och hobbitar i verkligheten.

Real 3D

 

Unga nördar, Kom ihåg att vi 50+are var där först!

Andra får väl prata om sömnpiller. Filmen slutade för längesedan och jag är fortfarande klarvaken.

 

 

*) Den tidens utgåvor av Tolkiens verk var inte illustrerade. Det fanns heller ingen nämnvärd visuell Fantasy-genre utöver Stjärnornas Krig, som räknades till SciFi.

 

 


2012-12-07 Kärleken

Var det någon mer som såg dokumentären "För dig naken" på TV igår? Åter slås man av hur vidunderlig och vacker kärleken kan vara - och samtidigt så oändligt sorglig och svår.



En oväntad vänskap

Jag har sett den franska filmen ”En oväntad vänskap”, regi Olivier Nakache och Eric Toledano. Den handlar om relationen mellan aristokraten Philippe och hans personlige assistent - den nyligen frigivne Driss, med bakgrund i en helt annan verklighet.

Det franska språket i dialogen är i sig en njutning! Innehållet är desto bättre. Replikskiftet hoppar som en pingpongboll, studsar elegant, tar oväntade vändningar.

Det är oerhört skönt att slippa vinklingen ”olyckligt lottad kille tar tag i sin situation och förändrar sitt liv”. Istället berättas en enkel historia om en vänskap som växer när det ena ger det andra. Personligen hade jag dock gärna hoppat över dansscenen, man har sett överklassen dansa rock/hip-hop/soul/swing förr. Men den är snart förlåten.

Jag läste en gång en dikt om en förtvivlad mor som frågar sin avståndstagande son vad mer hon kunde ha givit honom. Han svarar ”Likgiltighet, bara en smula likgiltighet”. Jag minns inte vem som skrev det (berätta gärna så lägger jag in det här).

Filmens Philippe väljer Driss som assistent för att få både likgiltighet, sarkasmer och brutal humor – att bli bemött som en människa av en annan människa. Hans val får oväntade konsekvenser.

Det är tänkvärt. Gå och se själv! Det här en feelgood-film som man mår bra av ;-D 


RSS 2.0