Touchdown

För en tid sedan var jag på vernissage och visst köpte jag en tavla. Nu har en del av den landat hemma hos mig: Touchdown av Gisella Koutsiou.

 

Det har tagit några dagar att hitta bästa platsen för den. Vi har inte så stora väggar och Touchdown är – bland annat – stor.

 

 

Touchdown av Gisella Koutsiou. Återgiven med tillstånd av konstnären.
 

Helst hade jag velat ha henne över sängen, vilat trygg under hennes vaksamma blick. Maffigt.

 

Men det hade inneburit borrhål i hårdaste sortens råbetong, så Mannen gick raskt till nästa alternativ.

 

 

Nu sitter hon i hallen. Tack vare en stor spegel är hon det sista vi ser när vi går ut och det första vi ser när vi kommer hem. Blicken reflekterar det stora blå.
 

Går inte att bortse ifrån.

Jag älskar att hon inte är det minsta insmickrande. Och så LV-väskan förstås.

 


Touchdown av Gisella Koutsiou,hemmahos mig. Återgiven med tillstånd av konstnären.
 

Men jag har dragit mig för det här inlägget.

Min Fairphone gör inte konstverket rättvisa.

 

Färgerna är så mycket mer i verkligheten.

Ni måste helt enkelt komma och hälsa på. 

 
 

 

 

 


Vernissage

Jag har varit på vernissage på Galleri Arken idag. Gisella Koutsiou, vän och inspiratör, ställer ut 15-talet dukar.

 

 


Gisella Koutsiou (tv) och jag framför en av hennes målningar. Återgivet med tillstånd av konstnären. Foto: Mannen.
 
Det var en stark upplevelse. Arkens grå gammelmoderna korridorer exploderar i varma färger. Några muskulösa bortvänt blå hästar svalkar av men annars är det kryddigt, hett men inte alldeles behagligt.
 

Ansikten är i fokus, ögon följer mig, vaksamma, vaktande, utmanande, uppfordrande. Mest kvinnor, unga och kantiga, allt annat än behagsjuka.

 

Statistikern i mig ser en fyrfältstabell bakom flera av målningarna och jag börjar leta efter dimensionerna.

 
 
Intrycket kanar iväg från vänster hjärnhalva till höger; jag associerar till förändringens fyrarummare som jag lärde mig lite om på en kurs en gång.
 
Vid målningen Lot of Girls, Gisella Koutsiou. Återgivet med tillstånd av konstnären. Foto: Mannen.
 
Såhär minns jag det (alla teorifel skylles bara mig och mitt dåliga minne):
 
  • I övre vänstra hörnet ligger nöjdhetsrummet – där ska vi tillåta oss att stanna ett atg
  • Efter ett tag kliver vi ner i nedre vänstra hörnet, det är anpassningsrummet där vi anpassar oss för att det som var så nöjda med ska finnas kvar
  • Sen ramlar vi in genom en saloondörr till nedre högra rummet, då är det kris på allvar. Kaos
  • Så småningom kan vi klättra upp i det övre högra hörnet, där är inspirationsrummet där vi gör förändringar för att sedan kliva in i nöjdhetsrummet igen
  • I övre vänstra hörnet ligger nöjdhetsrummet – där ska vi tillåta oss att stanna ett tag
 
Plötsligt ser jag Gisellas målningar på ett nytt sätt, jag ser en rörelse motsols genom fyra fält, en utvecklingsspiral, djävlar anamma. Jag känner mig inbjuden ner i virveln av färg och form - inga vakande ögon stoppar mig nu.
 

Vid målningen A Lot of Girls, Gisella Koutsiou. Återgivet med tillstånd av konstnären. Foto: Mannen.

 

Jag lämnade utställningen med en varm känsla i kroppen – en välbehaglig kontrast i vinterkylan!
 
 

RSS 2.0