Stjärnornas krig - Kraften vaknar!

Respekt!
 
 
Var igår på Star Wars-  the Force awakens. Vist fanns oron där, ska det nu bli en liten söt historia med slätstrukna prinsar och självupptagna monster med reklamfilmsröster? Eller ett kallt galaxäventyr utan själ och utan minne?
 
Helt obefogat. Detta efterlängtade filmäventyr har satts samman med varsamhet och respekt för författarna, skådespelarna, publiken, storyn och för världsrymden själv. Ska jag vara en gnutta kritiskt kanman kanske säga att respekten nästan varit för stor med alla blinkningar och referenser.
 
Men det är mäktigt. Och vemodigt att se för mig som tillhör de äldsta i publiken, vi som var där först. Vi som överraskades av att texten åkte in i bioduken. Vi som älskade svarta hål och diskuterade big bang som en teori bland oändligt många. Vi som dissade såväl Stridsplanent Galactica som Aniara (fast man sa inte "dissade" då).
 
Den här filmen är ett överlämnande från oss till den nya generationen.
Förvalta den väl!
 
 
 
Må Kraften vara med er.
 
 
 
 
 

Roligt!

 
Ingen helg väcker så mycket indignation som Allahelgon. Ja, eller Halloween då.

Vi ska minsann inte ha några amerikanska influenser i vår stillsamma värdiga högtid.

 

 

Inga monster och spöken raglande på våra gator.

Gärna godis men absolut inget bus.

 

Jag säger: Varför inte?

 

 

Jag vill också minnas frånvarande vänner i stilla frid.

Tända ett ljus, se tillbaka, gråta och vara tacksam.

 

 

Men det är ju inte alltid så. Alla frånvarande var inte vänner.

Kanske otrevliga tankar smyger sig på. Kanske vaknar det dåliga samvetet.

Kanske är det lätt att föreställa sig hädangågna på återtåg, för att göra upp en gång för alla.

 

Det är många känslor att hantera.

Jag säger: Varför djuploda över huvud taget?

 

Det är roligt att klä ut sig, roligt att få vara ful och skrämmas! Roligt att göra gröna tårtor med spindlar på! Jätteskoj att hälsa o- och inbjudna gäster välkomna med grinande pumpor!

 

 

Roligt för barnen.

Skyller jag på.

 

 

 

 


Inspirerad

Såg ni Kristina Lugns Bolcirkel på SVT ikväll? Avsnittet handlade om författaren Mare Kandre.

 

Samtalet handlade en del om vad det är att vara kvinna. Att inte kunna tillåta sig vare sig sjukdom eller hälsa(min tolkning). Att vara fast i sin kropp, i andras behov, omgivningens förväntningar och förtryck.


 

Att inte ha råd att ge sig hän. Då blir man inte heller riktigt bra – aldrig en expert. Har man en styrka så ligger den i så fall i mångsysslandet.

 

Kanske handlar det inte om att vara kvinna, utan mer om att ha begränsade resurser utanför sig själv. Färre Plan B, om man så vill.

 

Jag ska i alla fall läsa Mare Kandre! Kanske återfinns hon snart bland Billys berättelser?

 

 

 


Lögn i repris

SVT visar Lögnen igen.
Och jag är nästan mer förtrollad än första gången.
Halil bor i mitt hjärta, åtminstone 29 minuter åt gången.

  
Och interiörerna är (nästan) värda att dö för. Kolla Forest-stolarna i Aylens kök!
 
 

Utställning som berör

Idag har vi varit på Strandverket på Marstrand och sett utställningen ”Lars Lerins värld”.
 


Från färjan

 

Mycket berörande var fotona från Brasilien. Mestadels hundar och katter, ofta ensamma, många utmärglade. Djuren avbildades mot pastellfärgade husväggar eller bakom galler. En liten nos som ville ut. Skrämda ögon. Eller ögon som inte väntar sig någonting alls.

Tillsammans med studierna av konserverade djur och skelettdelar  i sviten ”naturlära” på bottenvåningen formades ett tydligt budskap:

 

Respekt för allt levande.

 

Med vilken rätt använder vi uppstoppade och torkade djur för att lära? Använder vi våra lärdomar på ett sätt som ger oss den rätten?

Jag som älskade dessa bevarade museidjur som barn, har svårt för dem idag.

 

De levande djuren på fotona får ett slags upprättelse. Värdigheten återerövrad.

 

Se utställningen om du har möjlighet!

 


Eget foto från Sardinien. Inte jämförbart i någon mening. Men jag kom att tänka på det.

 

 


Om kryckor, moral och glamour

Sjukdom behäftas gärna med en särskild moral. Sådan moral som får ortopedteknikern att bistert rynka ögonbrynen åt den allra minsta lilla klack på sommarskon. Finklänningen matchas bäst med foträta Salmon.

  • Eller: Det är slut med finklänning och trams nu.
  • Hälsan har sagt sitt. Och den kommer ju ändå först?

Samma, säkert välmenande moral, rekommenderar käpp och krycka till oss med ledsvikt. Men hallå! Käpp och krycka vid knappt-50-plus??

Får man ställa en fråga om självkänsla? Om identitet, stil och livskvalitet? Ja, jag har ställt den förut - här.

 

 Stil in i döden. Birger Jarl.

 

Kryckan är ett fantastiskt hjälpmedel. I vårt land är den mer eller mindre fri för den som behöver. Det är något att vara stolt, och tacksam över. Många använder kryckor med den äran. I alla åldrar.

  • Men varför måste kryckor vara landstingsgrå?

Minns vi de ”gubbar” som på 80-talet vägrade hörapparat? Kära gubbar, vad jag förstår er såhär i backspegeln. Självkänsla och självbild skapas i en kontext.

  • Det är inte den sjukes plikt att ensidigt ge upp sin syn på värdighet och skönhet.

En som visat förståelse är Jean Paul Gaultier. På utställningen "The Fashion world of Jean Paul Gaultier - From the Sidewalk to the Catwalk” på Arkitektur- och designcentrum i Stockholm, kan man beskåda

  • ett par kryckor i fantasystil med guld, pärlor och stenar längs de smäckra skaften. Handtagen kröns av förgyllda koraller.

 

Hmm… Det var ju något annat. Kryckor att dö för! Fast de kostar lite mer förstås….

 

 

 

 

 


En 80-årig källa

 
 

Uppfriskande som källvatten, eftersmak som ett årgångsvin. Vissa saker är så bra så att de bara inte får missas.

  • Jag talar om Yoko Ono Half-a-wind show, a retrospective, på Louisiana.

 

Jag läser i museiträdgården
 
Många av installationerna är häpnadsväckande gamla om man ser till uttrycket, endast valet av teknik förråder dem.
 

Som dubbelfilmen av flugor som kryper på en ung flicka i närbild medan ljudet av deras surr och ljudet av hur frambenen gnids mot varandra är uppskalat megameg.

 

  • Varför är vissa delar av flickans kropp känsliga att se på?

 

Flera av konstverken skapas i interaktion med åskådaren. Då är det lite synd att den del som ursprungligen var sådana numera inte får vidröras.

 

Men det finns andra. Ordvitsen Amaze består av en labyrint (”A maze”) i plexiglas med en telefon i centrum. Två och två får vi gå in i den, barfota – våra sökande rörelser blir något att betrakta utifrån.

 

Här får vi fotografera oss, men tyvärr minns jag inte adressen vi kan lägga upp bilden på – icke sökbar. Tyvärr.

 

Men jag fortsätter hemma och försöker häpna under plexibordet….


Perplext.

 

En del är väldigt enkelt. Visst kan man diskutera vad som är konst, och var konsten uppstår.

Men verken väcker tankar om utanförskap (verkligt sådant, inte det politiskt myntade), och vilka friheter vi tar oss mot varandra.

 

Glädjen ligger i inbjudan till en annan frihet som vi kan göra till vår. Eller öva på. Den nu 80-åriga  konstnären både utgör och synliggör en källa till förnyelse.

 

  • Ja, jag fick nog en uppenbarelse där i Humlebaek!

 

 

Sötaste grejen var önskningarna som vi fick hänga upp i ett träd i Louisianas svindlande sköna trädgård.

 

  • Åk dit och önska, du med!
 

 


Exklusiva rättigheter

Missförstå mig rätt. Exklusivt rätt.

 

Jag är helt på det klara med att en konstnär behöver sin lön. Och mer än så oftast.

Det är inte är roligt att bli plagierad, att få sin design eller sina idéer kidnappade.

 

Men nog är det lite märkligt att vi inte fritt kan dela bilder av de skulpturer som i sin tur bildar vår livsmiljö? Eller återge en liten del av en mäktig upplevelse.

 

Som Pilane på Tjörn.

Där skulpturerna är placerade i naturen, i en fårhage faktiskt.

Väl värt ett besök!

 

Den störste skulptören Vår Herre (eller är det Moder Natur?) lägger dock inga restriktioner.

Så jag avslutar med en fri nytolkning av ”Kan du inte tala”.

 

Direkt från Pilane.

 

 


Å så synd

Bra jobbat Sverige. Inte lätt att hålla huvudet kallt i den press som har varit.
Bra spel räckte inte ända fram, tyvärr.

Porslinsskärvor ingjutna i betongen på Kajpromenaden
 
 

Bästa sändningstid

 

”Det är krig och politik som har fördärvat vår jord” säger bonden i Evert Taubes visa (Den sköna sommaren, Evert Taube, runt 1947).

 

Jag håller nog inte med om politiken. Och dj-vlar vilken fiktion den kan skapa! Åtminstone om danskarna får skriva och skruva storyn. Holsts böcker är väl redan legendariska. Och ikväll sa vi adjö till fantastiska ”Borgen” i TV 1.

 

Och jag kom på mig själv med att tänka ”Snabba över kärlekstjafset nu så vi får se hur det går i valet!”

 

Det är prioritering det.

♥♥♥

 
 

 

 


Till lycka för Brudparet!

 
 
 

Du gamla, du fria

Med leende sol kom vår yngsta helgdag. Storslaget firande i parken med symfoniorkester och allt. Sura damer som hyssjade på barnen. Lite för allvarligt kanske.

 

Jag saknar Svenska Flaggans Dag.

När vi jobbade. Hela kontoret kallades ut på taket. Kören sjöng väl inövat och vi slog rekord i rulltårtelängd. Kaffe och grädde och kanske tal av någon chef. Flaggan mot skyn.

 

 

Så vill jag ha det!

 

Men jag firar som det bjuds.

 

   

 

 


Stolt!

Idag har vi varit på Trädgårdsföreningen: Den stora kärleksdagen, i samarbete med West Pride.

 
  • Sex stationer redo för vigsel, kyrklig som borgelig
  • Par och gäster, okonventionell eller ledig klädsel
  • Buketter på plats
  • Champagnemingel och picknickmys

I riktigt hyggligt Göteborgsväder, som äntligen släppt fram tulpaner, syrén och kastanj.

 

Vilken genial idé! Inte sedan Make Love not war har jag hört om något så smart.

 

I lagerhuset kunde barn och ungdomar göra hjärtan och kärleksbrev. Pusshållplats och kramruta. Scenunderhållning och en (jättesvår!) tipspromenad. 

 

Bröllopsmagsinet på plats med fin goodiebag. Tråkigt att numret har så få par av samma kön. Ett plus dock för gratiskondomer.

 

Konstutställningen är värd en egen recension, som inte ryms här på Billys. Jag noterar bara att överdekorerade "fittor" fortfarande provocerar. Genom årtusenden?

 

Och caféet serverade såklart chokladkaka med hjärtan.

 

En kärleksdag som gjorde mig stolt. Hoppas att det blir fler!

 

Angelägna möten

”Vi är romer – möt människorna bakom myten” är en utställning på Göteborgs stadsmuseum som borde vara obligatorisk. Den känns väl genomtänkt.

 

Först musikinstrument med ägarlängder. En ljusspegling av hjulsymbolen spinner på parkettgolvet. Två små pojkar hoppar mellan ekrarna – förstår att det är svårt att låta bli!

 

Historiska fakta återges i rummet till höger. Många förfärliga uppgifter om förföljelse, vandringsvägar över jorden, språket och dess släktskap med indiska språk.

 

Till vänster den del av utställningen som jag tycker bäst om. Olika romers röster. På film och i skrift berättar människor om sig själva, sin barndom och sina ambitioner. Enkelt och spännande. Så nära möten man kan komma. Om man inte verkligen möts, förstås.

 

Jag minns Katitzi-böckerna från skolan. Minns hur vi barn satt med sinnena vidöppna för frökens tveklösa gestaltning. Berättelserna var ju så spännande!

 

Utställningen är en hjälp för oss som inte vet så mycket. En hjälp att se människan före kulturen, och att se kulturen före vår uppfattning om den.

  • Besök utställningen! Jag rekommenderar den varmt.

 

 
 

 

 


Konst och musik

Helgen har bjudit på upplevelser!
 
 

Premiärkväll med Olle Ljungström på Lorensbergsteatern. Ljungström spelar för en fullsatt salong. Stämningen är på topp och den medelålders publiken ropar till mannen på scen. Olle är omgiven av ett fantastiskt band, i vissa partier bär det hela föreställningen.

 

Första låten går sådär men sedan tar konserten fart. Gripande och skört. Svidande och sant. Det orepeterade mellansnacket förstärker intrycket, avsaknaden av scenshow likaså. Ofullkomligt är skönt. Det ger rum för sången, tid att bli berörd.

 

 

 

 

  

Helene Scherfbecks konst går bara att rekommendera! Det är inte görligt att klä de konstnärliga intrycken i ord. På Göteborgs konstmuseum får vi följa en utveckling, se något av kvinnan bakom. Naturtroget, stramt återhållsamt, fokuserat karikerat, gråbrunt och partiellt flödande av färg (nu försökte jag iaf :-) ).

 

För en kvinna med konstnärliga ambitioner på den tiden var det nog nödvändigt att förbli ogift. Hoppas det har förändrats, men ibland undrar man.

 

 

 Oavsiktlig? konst på utsidan

 
 
 
//Hela inlägget är mina personliga tycken och tankar. Kanske tycker du något helt annat?
 
 

 

 


RSS 2.0