Bossen har spelat

På Ullevi. Jag återkommer kanske till det längre fram.
Just nu räcker det att kunna tänka: Jag var där.


Svart stjärna

Som så många andra har jag sett till att införskaffa Blackstar, David Bowie 2015, Columbia Records, Sony Music Entertainment.

 

Jag älskar det konceptuella. Omslaget, svart text mot svart bakgrund. Matt. Absorberande. Bilder, dämpade som genom sotat glas.

 

Nu har jag lyssnat, och jag är imponerad. Jag hör ett mäktigt farväl med geniala oneliners, latinojazziga slingor, lite kärleksfulla lån här och där och en överallt svävande ikonisk röst.

 

Till lika delar skrattande och skrämd har jag också tagit del av Bowies officiella musikvideo till Lazarus, regi Johan Renck, 2016. Skaparglädjen och en Narniareferens ger mig tröst i det hemska, kanske tröstar de också för den knappögde, onåbara huvudpersonen. Sjuksköterskan står kvar med mina frågor.

 

Jag  kan ju läsa mig till att de är delar i ett större projekt, och jag förstår att här finns många blinkningar och referenser som jag inte förstår. Men det handlar inte heller om mig.

 

För egen del tar jag emot Blackstar som en gåva, en storslagen berättelse att återvända till.

 

 

Och nej, bilden nedan har inget med Blackstar att göra. Den uttrycker bara mina intryck.

 

 

 

 
 

 


Vit het och blå

En mästare har lämnat jorden nu i sommar. Lika progressiv som blytung drev han på oss genom ungdomen mot vuxenlivet. Fick oss att längta, hoppas, sträva efter något mer. Hendrix var död men Winter levde, bluesens älskade adoptivson från Texas.

Jag lyssnar igen, och faller in i det där bakgunget som inte finns idag - nu är musiken liksom fyrhjulsdriven istället. Man kan tvista om vilken version av Johnny B. Goode (Berry 1958) som är den riktigaste – men när jag som 17-åring döpte min undulat efter låten hyste jag ingen tvekan.

Go Johnny go.


Foto: Mannen
 
 

Laleh!

Laleh och Göteborgs symfoniker på Götaplatsen. Är hon bra eller är hon bra?

Skrider in på scen i en magiskt heltäckande klädnad som addar upplevelsen av prinsessa.

Jag undrar hur det känns att skrida ut på en scen sådär, med Göteborgs bästa musiker bakom sig och se ut över en helt sprängfylld stad, människor axel mot axel så långt ner mot Avenyn som man kan se.

Så här var Göteborgsavenyn förr. Då var det studenter som trängdes, annan musik förstås. Triple and Touch i ett gathörn.

Hitsen sitter som hammarslag. Laleh är domptör. Likt Rikard Wulff får hon folkmassan tystna, vinka, sjunga, nynna – mjukt kommenderad. Jag tänker att vi alla är duktiga lejon på cirkus.

Programmet är i stort detsamma som på Skansen, som jag minns det från TV. Men ibland dyker det upp improvisationer – det verkar så? Jag får associationer till Janis Joplin – och ändå inte. Utspelen är kanske oväntade, men kristallklara.

Vilken stjärna!
Mina favoriter? Bjurö klubb och Goliat. Vilka är dina?



Här var det glitter och glamour

En fantastisk sak hände förra veckan. Mannen vann två biljetter till Melodifestivalen i Göteborg.

Igår var det dags.

 
 


Vi påbörjade festligheterna på Cheers pub, i glada vänners lag. En av vännerna fyllde år, och detta kontinentala (och brittiska) sätt att fira på var hur trevligt som helst. Rekommenderas!

 

Vilken jätteapparat Mello är! Kommers, glittrande diadem och ljusstavar. En nästan fylld arena. Publikuppvärmning.

 

En studioman av klass, som lyckas skapa känslan av att en lyckad TV-utsändning är vårt gemensamma problem och ansvar. Blev det bra?

 

 

Det har varit en del kritik, bl. a. mot programledarna och deras manus.

När man sitter på plats är ledarna en ganska liten del av helheten.

Jag tror att de får mindre publikrespons än de är vana vid.  Kanske gör det arbetet svårare?

 

Men ”Bröstchocken” var bara trist. Någon borde ha sagt stopp.

Hela guldnumret borde ha strukits. Enfärgat i massverkan gör sig inte. Ironi och lyteskomik kompar dåligt ihop.

 

Det har också funnits kritik mot låtar och vinnare.

Men gårdagens startfält var starkt, både musikaliskt och visuellt. En riktig arenashow för oss som satt där. Allt gick kanske inte igenom rutan?

 

Gårdagens seger var ungdomens seger.

En ung vinnare och en lite äldre vinnare med en ung låt.

 

Oerhört irriterande låt för övrigt. Busy busy busy doin nothing… Jag erkänner mig härmed provocerad!

 

Men det värmer att gammalt rockhjärta att vrålande pojkar i bur på ett djupfryst scengolv kan få en andra chans… ren genrekärlek var det. <3

 


Love Love Love

 

Sammantaget en härlig kväll för alla åldrar och smaker. Bra jobbat, Göttebooorg!

 

 


Igenmurat på Ullevi

Igår var vi och såg Roger Waters uppsättning av The Wall på Ullevi.
 

 
Att det rör sig om rockhistoria var tydligt från början. Dels åldersspridningen hos publiken och dels den bakgrundsmusik som ersatte förband.

 

Jag kommer på mig med att le. ”Walkin on the beaches lookin at the peaches” var när den kom överraskande fräck.

 

Överraskande därför att topless ansågs vara det moraliskt riktiga på stranden. Naturligt och asexuellt.

Låtens text antyder något helt annat.

 

 Lyssnar på nostalgisk "förmusik". Det fyllde på med mer folk bakom efterhand.

 

Det är lätt att bli historielös. Frigjordheten har definitivt gått bakåt.

 

Om man läser Wikipedia, beskrivs The Wall som ett socialpsykologiskt drama där våra inre murar står i folkus. Den här uppsättningen för knappast tankar till inre murar.

 


Nu kan man t.o.m. le vid resterna av muren

 

Antikrigsbudskapet trummas in. Muren för tankarna till Berlinmuren, miltära skydd mot inkräktare och överdriven bevakning av invånarna.

 

Den överbeskyddande modern blir den övervakande regimen och ”paranoid” illustrerar både vår egen noja och våra maktahavares misstänksamhet.

Referenserna till senare tiders internetdebatt hänger outtalade i luften – eller är det bara i min hjärna?

 

 

Jublande publik! Vad mer ska jag säga?

 

Snygg grafik, kreativitet som nästan går för långt i vissa scener. Varför svävar en jättelik vildsvinsballong över arenan? Rolig är den i sin hotfullhet, men frågar ni mig så föredrar jag Eddie.

 


Pyssel: Förse grisen på nedre bilden med betar, och pussla in den i övre bilden

 

Musiken är magisk. Och medelåldern på artisterna står inte publikens efter.

Gubbar och tanter kan.

 

 

 


Två missade musikupplevelser

Läser med stigande vånda och missunnsamhet G-P:s recension av Iggy Pop på Liserberg.

  • Närdånärdånärdånärdånärdå?
  • Har han varit här? Hur kunde jag missa det? Jag har redan bommat Johnny Winter i Göteborg OCH Örebro, och nu detta!
  • Fyra fyrar fick han också. I klassiskt bar överkropp. 
 
En gång tidigare i mitt liv har jag haft chansen att se Iggy Pop.
Det var på den tiden det verkligen begav sig. När ”varning på stan” var top of the edge av svensk punk – en kampsång som förenade ironiker och naturbarn på bussen mot den hägrande Parken.
 

Och ölen – minns ni? De måste inhandlas i tid för klockan sex innan helgen täcktes backarna över med presenningar i butikerna. Ingen öl fick säljas före måndag.

 

Den här gången hade någon tyvärr varit i god tid. Mer om det senare.

 

 

Det hade startat med ett rykte.

Att Iggy skulle komma till Parken var något så stort och ogripbart att det bara gick att ropa:

- Jag tror! Hjälp min otro!

 

Jag har inget minne av några affischer eller flygblad. Bara det vibrerande pratet som spreds med vindarnas fart.

 

Vi var sådär skört och entusiastiskt unga.

Några hade inte ens råd med bussbiljett, andra åkte på  studerandeleg. Hur vi skulle ta oss in när vi kom fram såg vi som ett enklare mattetal, lösbart och bekymmerslöst.

  • Den som hade pengar lånade alltid ut. Det var ju 70-tal.

För de mindre bemedlade fanns dessutom en särskild, inofficiell ingång i stängslet, dold av ett buskage på hitsidan. Utanför brukade affärssinnade raggare tillhandahålla diverse förfriskningar.

 

Till slut hade alla kommit in.

Såhär mycket folk hade det inte varit i Parken på mycket länge. Inte så såhär mycket stök heller. Stämningen var faktiskt en smula taggig.

 

 

Så vi höll ihop.

Bildade kedja och matade oss in innanför repen som omgärdade platsen framför scenen. Till sist stod vi riktigt bra, nästan längst fram.

Vi sjöng och skanderade. Bakom oss kändes det aggressivt. Vi gick på toaletten två och två.

 

Och himlen dimmade och timmarna gick.

Tomt på scen. De stökiga fick tag på mer öl och vaknade åter till liv. Vad var det här? Det var de dyraste biljetter vi någonsin hade köpt och så kommer han för sent?

 

Så hörs ett raspigt solo och äntligen äntligen står han där. Åmande sig som en ormstjuserska på marknad, entonigt mässande, giftiga blickar.

 

Vi är dödstysta. Ögonblicket är för stort för att förklaras.

 

 

Då händer det.

Någon av de stökiga längre bak kastar upp en tom ölburk på scen.

 

Det blir helt tyst. Iggy lyfter en knuten hand och sträcker upp ett långfinger – och går av scenen.

 

Jag funderade länge på det där fingret. Vad kunde det betyda? Att det var den första låten? Att en burk var en för mycket? Ingen av tidningen Alexandras guider om ”tecken du inte ska göra i Grekland” kunde hjälpa mig nu.

 

Vad menade han?

 

 

Vi stod kvar länge.

Men det var kört. Iggy satt förmodligen redan på turnébussen på väg till nästa park.

 

Till sist droppade vi av, fattiga och förstämda. På den tiden fick man inte pengarna tillbaka för en missad konsert.

  • En kastad burk var allas skuld. Det var ju 70-tal.

 

Och nu har jag missat Iggy för andra gången.

 

 


Konst och musik

Helgen har bjudit på upplevelser!
 
 

Premiärkväll med Olle Ljungström på Lorensbergsteatern. Ljungström spelar för en fullsatt salong. Stämningen är på topp och den medelålders publiken ropar till mannen på scen. Olle är omgiven av ett fantastiskt band, i vissa partier bär det hela föreställningen.

 

Första låten går sådär men sedan tar konserten fart. Gripande och skört. Svidande och sant. Det orepeterade mellansnacket förstärker intrycket, avsaknaden av scenshow likaså. Ofullkomligt är skönt. Det ger rum för sången, tid att bli berörd.

 

 

 

 

  

Helene Scherfbecks konst går bara att rekommendera! Det är inte görligt att klä de konstnärliga intrycken i ord. På Göteborgs konstmuseum får vi följa en utveckling, se något av kvinnan bakom. Naturtroget, stramt återhållsamt, fokuserat karikerat, gråbrunt och partiellt flödande av färg (nu försökte jag iaf :-) ).

 

För en kvinna med konstnärliga ambitioner på den tiden var det nog nödvändigt att förbli ogift. Hoppas det har förändrats, men ibland undrar man.

 

 

 Oavsiktlig? konst på utsidan

 
 
 
//Hela inlägget är mina personliga tycken och tankar. Kanske tycker du något helt annat?
 
 

 

 


I musikens tecken

 

Den inre rösten har varit temat ett tag. Kanske typiskt när man är ”mitt i livet”. När är man inte det förresten?

Jag har haft förmånen att höra flera olika föredrag, där kända personer talar om den inre rösten och att följa sina drömmar. Bland andra Tobias Karlsson, helt lysande.

 

Jag börjar förstå hur mycket det betyder hur vi beter oss, vilka dignaler vi ger. Och även hur viktigt det är att lyssna på andra – inte bara inåt.

 

 

Igår kväll fick jag höra Pierre Swärd Organ Jazz n Soul Group ge uttryck för sin inre röst på jazzklubben Nefertiti i Göteborg.

 

Gamla Nef, som jag besökte senast för ca 30 år sedan!  Helt mumifierad står hon där exakt likadan som då.

 

Pierre Swärd Organ Jazz n Soul Group gör ingen besviken. En klassisk trio med orgel, gitarr och trummor kan göra en gammal glamrockare misstänksam. Men å, vad det låter bra (för att travestera Fem Myror)!

 

 

Gitarren har den svåra uppgiften att limma ihop, besvara, kalla in och bära de expressiva orgelslingorna och de lätt metalliska trumsekvenserna, där varje slag är ett solo.

 

Orgeln sjunger, vokalpartierna liknar instrument. Det är en riktig rysare!

 

 

Det var tydligen finalen i Melodifestivalen också. Visst hade Sverige varit värda Yohio i Eurovision?

www.youtube.com/watch?v=snMeMdMrJVQ

 

Det är frestande att säga att Europa inte är moget ännu. Teckna bilden av att fördomsfrihet och nyfikenhet är något som kommer med tiden.  

 

 

Men det är ju inte så! Tidens vindar kan slå tillbaka med kraft.

Det är viktigt hur vi beter oss och hur vi tänker om varandra. Vilken inre röst vi släpper fram.

 

Vi skapar vår historia varje dag.

 

 

 

Med det sagt så är jag övertygad om att Robin kommer att följa sin dröm och göra ett kanonjobb. Ambitiöst och seriöst räcker långt. Oänigt mycket längre än pretentiös ironi.

 

http://www.svt.se/melodifestivalen/artister/2013/robin-stjernberg/

 

 

Lycka till, Robin!

 


Billy lyssnar: Merry Christmas, Baby

Merry Christmas, Baby, Rod Stewart, Verve, 2012

Roddans nya julskiva. Den första. Med trendriktigt silver-blå julgran och stjärnan själv i vitt på omslaget. Full av förbehåll trycker jag på play.

Det här är bra. Mer än bra faktiskt, här uppfylls alla dina önskningar med råge.
Skivan börjar lite släpigt dansant. Du som har turen att ha en danskunnig partner, ta en dubbelstegsfoxtrot till Santa Claus is Coming To Town. Du kommer att önska dig blonderad ankstjärtsfrisyr och en knälång blåsa med bar rygg.
 
Och inte blir det sämre när min personliga favorit Cee Lo Green kompletterar duetten i titellåten. Cee Lo borde göra mer gospel!

Snygga arr och en avspänd innerlig röst. Rod övertygar i klassiker efter klassiker. Lättvikt som blivit seriös i takt med att de upproriska generationerna åldrats.
 
Engagemanget skruvas upp när låtarna påbörjar tillbakaresan över Atlanten. Subtilt
men otvetydigt. Eller finns skönheten i lyssnarens öra när materialet blir traditionellt?
 
Hur som helst:
När Auld Lang Syne, producerad av Stewart-Savigar, rullar fram ur lurarna, då är jag mer än besegrad. Rod Stewart har gjort den bästa julskivan.

- What took you so long?

• Like it
• Buy it
• Love it


Superstar

Helgen den 13-14 oktober innebar en kulturell utflykt till Huvudstaden. Lugnt och fint med tåg.

 

 
 

Stockholm visade sig från solsidan. Från Hotell Scandic Anglais såg vi ut över Humlegården. Men för kvällen hade vi andra utsikter.

 

 

Jesus Christ Superstar på Göta Lejon. Fullsatt och medryckande. Det här är rock! Men moderniserad, undergångsstämning, skrämmande dekor. Fokus ligger på Hypen Jesus. Om att få fram ett budskap när omgivningen redan bildat sin uppfattning.

 

 

Själv hade jag nog velat ha lite mer 1970-talskänsla. Lite mer hopp och love and peace forever. Musiken, typiskt 1970-tal, står för sig själv. Eller som Mannen sa, lite mer 0-tal hade också fungerat.

 

Men föreställningen var stark. Sånginsatserna fantastiska. Nyöversättningen (Ola Salo) trovärdig. Maktens herrar var kraftfullt gestaltade, humorn sparsamt portionerad. Glitter och glamour förstärkte känslan av låsta maktpositioner.

 

Den gestaltning som grep mig mest var Judas (Patrik Martinsson). Det skapades en relation till honom på scenen. Judas’ öde väcker frågor. Uppgörelsen med Jesus under nattvarden körde nästan slut på mig. Tur att Maria Magdalenas ( Gunilla Backman) vardagskärlek var så vacker och så självklar. Lika mycket vila för oss i publiken som för Jesus i dramat.  

 

 

 
Ola Salos nedtonade Jesus fastnade på näthinnan. Återkommer i tanken. Som musiken jag nynnar på. Eller ett telefonklotter, medan jag pratar om annat.

 

 

Göta Lejon är sig en upplevelse. Med Göteborgska referensramar hamnar den mitt emellan Aftonstjärnan och Operan, med inslag av Bergakungen. (=Intim, storslagen, avskavd med middagsservering).

 

Smart att publiken fick ta bilder under tackapplåden – ingen störde den täta stämningen och alla fick med sig ett minne hem!

 

 

 

 

”Det var nu kring sjätte timmen. Då blev det mörkt över hela jorden ända till nionde timmen, det var solen som förmörkades. Förhänget i templet brast mitt itu. Och Jesus ropade med hög röst: ’Fader, i dina händer lämnar jag min ande.’ När han sagt detta slutade han att andas.”/Luk 23:44-46.

 
 
 

2012-09-23 Jazzig söndagskväll

Dynamic Flavours bjuder på expermentell jazz i Lundby kyrka. Så experimentell känns kanske inte den här konserten. Mer av 70-tal, barnprogram om en flygmaskin - en klasskamrat kallade stilen för "Tut-i-lur-jazz".

Njutbart är det. De fyra musikerna tar oss med upp och ner som singlande löv i vinden. Lite latin, lite vispop, mysko klanger och ett direkt tilltal. Varje taktslag är unikt och personligt. Önskar bara att den framsynta kyrkan kunde ha dämpat ljuset lite.

Samt att det vore sommarkväll utanför, de singlande löven till trots....


2012-09-16 Schack-matt

Igår var vi på Chess på Göteborgsoperan. Chess på svenska, Benny Andersson-Tim Rice-Björn Ulvaeus, bearbetning av Lars Rudolfsson.

 

En fin uppsättning, de har lyckats får den både svartvit och färgsprakande på samma gång! Ofta tycker jag att vår opera ger lite väl gråa föreställningar, man kan tycka att avskalad anakronism blir lite uttjatad ibland. I detta fall hör ju det sparsmakade till tidsandan – nu upplättad med dräkter i limegrönt, silver, brons...

 

Vi blev imponerade av scenografin, månne präglad av vår generations Vilse i Pannkakan och andra barnprogram? Stora kartongteckningar blev resväskor, filmkameror, t o m flygplan.

 

Nej, jag ska inte säga för mycket. Bara konstatera att Philip Jalmelids Anatolij var klockren i dubbel bemärkelse. Och ja, Anthem satt mitt i krysset.

  • Se den!

 


Detalj från Operabaren.

 

 


2012-08-31. Månskensmusik

Leonard Cohen på Ullevi. All these nations distinguished yet unified on stage. Poesi och kvalitet. LOL. Saknar ord. Månen får tala för mig inatt.




 

 



 

 

 


RSS 2.0