Spegel spegel...

 
 
Om du befinner dig i närheten av Torrevieja så bör du besöka utställningen Conjuring – Magic or science? nere i hamnen.
 
Den handlar om illusioner - hur vår hjärna arbetar i relation till den information vi matar den med. Där finns både praktiska experiment och fakta för alla åldrar.
 
Ett intressant tema på utställningen är spegelneuroner. På en skärm en bit in i lokalen berättar en forskare om dessa. (Ta fram skolspanskan!)
 
Vår hjärna omvandlar t.ex. ett rassel av en nyckelknippa till tanken på att låsa upp en dörr. Om vi ser en annan person låsa upp en dörr, så kan vi återskapa den känslan i vår egen hand och skicka signaler till hjärnan. Det är så spegelneuronerna arbetar.
 
Spegelneuronerna hjälper oss att glädjas med dem som gläder sig och sörja med dem som sörjer, allt genom att vi registrerar deras ansiktsuttryck och därefter speglar känslan i oss själva. De hjälper oss också att tolka avsikter, att förutsäga vad en annan människa ska göra. På nätet kan man läsa mer om detta.
 
T.ex. sägs det att fåglar har välutvecklade spegelneuroner.
 
 
 
 
Och det sägs också att en människas spegelneuroner kan tolka samma rörelse olika beroende på omgivningen och situation.
 
Om vi ser en annan människa sträcka sig efter en kaffekopp vid ett fint dukat bord, tror vi att hen ska ta sig en fika. Om bordet istället är smuligt och slarvigt, tolkar vi rörelsen som att hen ska plocka in disken.
 
Och då vet jag!
 
Då vet jag hur kajan på förhand kan gissa när vi ska lämna ett cafébord, bara vi uttalar tanken. Den ser förstås att det är smuligt och slarvigt, när vi pratar. Kanske ser den också att vi sträcker oss efter våra saker. Det är förstås spegelneuronerna som jobbar!
 
Foto: Mannen
 
Tror jag, vet jag. Tills vidare.
 
 

Silveröga

Kajan. Konrad Lorenz´ favoritfågel. ”Fåglarna med silverögon” vill jag minnas att han sa, men kanske förgyller jag – förlåt, försilvrar – i efterhand. Det är i alla fall inte mitt uttryck. Men det kunde ha varit det.

 

Kajan är vänlig, lojal med de sina och fantastiskt intelligent. De kan ty sig till människor, be om hjälp som hundar gör – men utan att vara särskilt tama.

 

I flocken hjälps de åt. Vads som fascinerar mig mest är att de kan inta olika roller. Hur 17 kan ett djur  gå med på att vara ”vaktposten” medan de andra äter?

 

En gåta. Kan fåglar älska varandra?

 

 


Foto:Mannen

 

 

 

Kärlek är det lätt att känna till den här magnifika medlemmen av kajsläktet. En riktig skönhet, välputsad och välnärd som det anstår en fågel med eget café.

 

Det mest överraskande är att hon förstår vad man säger. Jag lovar, jag har testat. När vi sitter mitt emot varandra på caféet håller hon sig inom hörhåll. Så säger någon av oss: Nej nu börjar det bli dags att dra sig hemåt.

 

Vips! Är hon där med alla sina kajkamrater. Innan vi har börjat plocka ihop eller skrapa med stolarna.

 

Vilket språksinne, Silveröga!

 

 

 

 


Korvar

Pollenkorvar på bar kvist. Ingen vacker syn för oss allergiker.

 

 

 

Faktiskt börjar jag nysa av mannens virkade björkhängen som han sätter i vårt kala påskris (inget vatten, ingen lövsprickning).

 

I min ungdom kallades fortfarande allergiker för inbillningssjuka. Skolfröknar och präster flyttade inte ut björkriset i första taget.

De något snällare doktorerna pratade om en ”känslighet” eller ”sensibilitet”.

Sådana omdömen kan prägla en människa  för livet.

 

Det är mänskligt att blanda ihop orsak och verkan. Kausalitet är ett urgammalt filosofiskt problem. Men en naturvetande doktor borde åtminstone testa att vända på implikationen.

 

För är det ”känsligheten” som ger allergibesvär eller är det kanske så att man blir lite gråtmild och känslig för att slemhinnorna svullnar, huden kliar, magen bråkar och andningsvägarna krymper ihop till sugrör?

Möjligen så?

 

Sen att man reagerar på konstgjorda objekt är väl ren självbevarelsedrift. Den som blivit magsjuk av en maträtt en gång återupplever gärna sensationen när en ny helt ofarlig version serveras kanske flera år senare.

 

 

Eller så lever allergikern i ett österländskt flöde där allt griper tag i vartannat. Ett med naturen?

 

Hur som helst: För oss allergiker var det inte bättre förr. Även om vi kanske var färre då.

 


Parkens olösta gåta

Medan Slottsskogen är välkänd och Botaniska berömd breder Hisingsparken stilla och diskret ut sig i väster.
 
Inget troll. Foto: Mannen
 
Bakom mossöverdragna stenar lever trollen kvar, och tomtarna har julpyntat runt kaffestugan. Solljuset seplar bland Lothloriens gyllene löv. Dammen är delvis bottenfrusen, men det finns strömma partier där livet leker under de tunna isskikten.
 
En dag som denna vandrar vi långt och raskt, luften är isig och frisk.
 
Men något saknas.
Nappträdets grenar står kala och bara!
 
Foto: Mannen
 
Jämför med denna vårbild:
 
 
 
Hade smånissarna svårt att sova såhär före jul? Räckte det inte med hoajajajaj buff?
Eller har napparna vissnat som blommor om hösten?
 
Vem kan lösa gåtan?
 
 
 
 
 

I svampskogen

 
  
 ”Kom med nu ska vi gå ut på tramp”… (ur visan ”Plocka svamp, Herman Palm och Jeanna Otherdahl).
 

Jag har lite svårt för att sjunga den rätt sedan en då mycket liten person i min närhet gav texten ett förnyat innehåll genom att byta in ordet ”bajs” på lämpliga ställen. I samtliga verser.

 

Men idag ramlade texten i originalversion obehindrat fram ur hjärnarkivet.  

 


 
En lång härlig skogspromenad! Med den där osvikliga känslan av att vara iakttagen, träden, rådjuren, trollen. Surret och stillheten.
 

Resultat?

 

 

Som ni ser, vi var definitivt inte de första människorna på plats. Dessutom visade rejäla lämningar av älg och rådjur vem som verkligen äger stället.

 

Kanske hade det lyckats bättre om vi hade plockat… men vad tänkte jag nu?

 

Divajsen visar i alla fall på 7 500 steg.

 

 

 

 


Gåsen

En gås som har fångat en ål simmar på vattnet.

 

Den håller den slingrande ålen i näbben, skakar den, biter nya tag, doppar den under vattnet, länge.

Kommer upp igen med den fortfarande slingrande ålen, skakar den, biter tag, doppar. Igen och igen.

När ålen blivit stilla, sväljer gåsen den hel. Från huvud till stjärt.

 

Ifall ni går och undrar.

 


Det var gott! Synd att man inte har teleobjektiv…
 
 
 
 
 

Undersköna Bergslagen

För er som har saknat Billy och mig, kan jag berätta att vi har varit på semester. Här kommer en av sommarens berättelser.

 

En liten tur i gamla hemtrakter, en födelsedag som ska firas.

Förmiddagsturens onödiga pryl....
 
Den här gången är det mor som fyller år.

Vi startar med en picknick i vitmossans land – regnigt men underskönt.
Här talar träden, här bor det troll. Kantarell och blåbär finns för alla som ser och hör.

 

På kvällen träffas vi för middag på Brandstorps Gård.


Flaggan är hissad på Brandstorps Gård!

 

Det har bakats, lagats mat, tecknats och fotograferats, dukats och fixats.

Visst har man roligt när alla hjälps åt!

Nu har vi bjudit till bords och kan själva ta för oss.


Uppdukat på den gamla vedspisen i köket: klassiskt och hemlagat.

 

Kanske blir det ett dopp i poolen sedan?


Dumskallar, tänker hjortarna i hägnet.

 

 

 

 


Trollskog mitt i stan

 

  Välkommen med på en förtrollad söndagspromenad.

 


Det magiska nappträdet.
 
Dammens väktare.
 


Ännu sover Hydran med alla sina espingar...

 


...men Grodprinsen har vaknat!

 


Kan du höra skogen tala?

 


En apa som liknar mig?

 

Gästfotograf, hela inlägget: Mannen


RSS 2.0