Snö?

Ja, enligt väderleksrapporten börjar den falla inatt och i morgon kan den ha nått hit.

 

Den vackra lövmattan (om jag kunde väva skulle jag göra något sådant här till vardagsrummet) blir snart hal och därefter krispig och mörkbrun.

 

 

Det är mycket svårt att tro, fast vi har upplevt det förr.

Fortsättning följer förstås.

 

 


Tiden

Så många tankar om tiden idag. I en kolumn i tidningen helt nyligen ondgjorde sig någon över uppmaningen att odla nu för en vackrare vår.

 

Skribenten menade att vi någon gång måste få vila. Inte alltid leva i framtiden.

Jag tycker faktiskt att det kan bli lite för mycket ”här och nu”.

Inget fel med att odla för framtiden.

 

Så jag testar idag med lökar i lager i en frosttålig kruka.

 

 
Får se om de kommer upp i vår, i tur och ordning.
 

Lite kortare framförhållning har hyacintlökarna i juligt glänsande guldkrukor. Men att ta ut julen i förskott är helt comme il faut, där finns ju ett marknadsintresse att ta hänsyn till.

 

 

 

En högtid som många anser är alltför marknadsanpassad i dessa tider, är det svenska firandet av Halloween.

 

 

Små spöken och monster på våra förskolor. Lite större zombies på höstlovsfesten. Och så de nymodigt skrämmande clownerna. Det är inte OK, ska man tycka.

 

 

Ja, allt det där är inte roligt. Men en del tycker jag faktiskt är kul. Som en liten pumpalykta i hallen och extra godis på lager… Det känns faktiskt helt OK att tider och seder förändras. Och det mesta godiset ser ut att bli min egen ”treat” i år.

 

Apropå tid är det en högtidsdag idag. Visserligen en påtvingad  sådan, bättre om den inte hade behövts.

 

Men i alla fall: inatt är den min, tiden. Äntligen slår den biologiska klockan i kapp med den på väggen.

 

 

Och nu stannar den ända fram till påska ungefär.

Eller tills lökarna kommit upp.

 

Jag har all tid i världen.

 

 

 

 

 

 

 

 


Provhytts-service

Jag vet inte vad jag tycker om den engagerade provhytts-service som vissa expediter ger sina kunder.

 

Visst är det härligt at höra affärsinnehavarens (eller anställds) jubel när man hoppat in i deras senaste varor. Men lite falskt klingar det allt ibland.

 

Sen är det det här med vad man själv har på sig. Under, alltså.

Lite speciellt att vid mogna 50+ stå där i sina frivola stringtrosor, inköpta enbart pga. reapriset men hur ska man förklara det?

 

För de tittar ju in hela tiden de här pigga serviceminded expediterna. Och naturligtvis kikar de in just när man har det alldeles för dyra setet på sig som ja… naturligtvis sitter som en smäck.

Mer jubel.

 

Inte lätt att gå därifrån utan.

 

Men som alltid i mötet med riktiga proffs så går jag därifrån glad och finare än förut! Så jag är mest positiv, egentligen.

 

 

 

 

 


1-0

Fotbollen är inte kul, såhär efter matchen.

 

Kanske är det på samma sätt som med min oversize denimklänning, inhandlad på rean på M-Sign Fashion. På medföljande etikett deklareras i ganska oblyga ordalag att den italienska produktionen garanterar plaggets kvalitet, och att sådan kvalitet denna endast möjliggörs av italienskt kunnande på området.

 

Jag är inte rätt person att uttala mig om fotboll. Kanske inte om textilt hantverkskunnande heller.

 

 

Men klänningen älskar jag redan. Etiketten sparar jag som en påminnelse om vad självförtroende kan möjliggöra.

 

 

 

 

 

 

 


En gång om året

 


Efteråt, i grönskan. Foto: Mannen.

 

 

Det kan finnas människor som du pratar med nästan varje dag, som du ändå inte känner.

 

Vart leder dig tanken inför ett sådant påstående?

 

Tänker du på dem som varje dag gömmer bitar av sig själva? Som inte vågar visa hela sig för dig, för även om ni pratar ofta, så känner de dig ändå inte?

 

En gång om året finns det ett förberett sätt att visa var du står. Kliva in, ta plats, gå i en Prideparad. Eller vara publik och heja på.

 

Vara stolt för att du vill ha en glad värld där alla kan vara sig själva.

 

 


Mångfaldiga naglar. Foto:Bloggaren

 

 
 
 
 

 

 

 


Nationaldagen

 

 

 

 

Jag firar! Jag firar tillsammans med alla gäster och nytillkomna i vårt land. Jag firar med de gamla, vare sig de ”byggde Sverige” eller inte. Jag firar med bebisar, med alla hen och han och hon.

 

Ja, idag firade jag t.o.m. med fem chihuahuor och deras tre mattar en stund. Ett hundhjärta, så litet och snabbt, tätt intill mitt eget.

 

Jag firar! Jag firar att jag idag hade förmågan att lugna en levande varelse. Kände tyngden i famnen, och de silkesmjuka öronhåren stryka över kinden.

 

Något att fundera vidare på framöver.

Idag firar jag!

 

 

 

 
 

 


Feber

Ännu en varm kväll efter en solig dag. Butikerna i stan har haft erbjudanden till följd av Håkan-feber. Unga tjejer har synts i randiga tröjor och sjömansmössor. Killar i små svarta hattar. Låtarna spelas på alla uteserveringar.

 

Vi som inte är så febriga fångar ändå något av stämningen.

Havet glittrar i grönt.

 

 

 

 
 

 

 

 


Kvällsfika på balkongen

 

 

Så går värmen mot sitt slut om man ska tro prognoserna. Det gäller att passa på. Det talas om 12 grader i helgen.

 

Och så var det väl ändå inte förr!

 

Visst, en maj med svensk högsommarvärme har alltid varit kortvarig, alltid dragit sig tillbaka. Men förr fanns ändå en viss grundtemperatur, eller ett givet temperaturintervall för varje årstid.

 

När jag var barn var det inte tolv grader i maj. Det är inte bara en efterkonstruktion.

Vår var alltid vår.

 

Men denna kanske sista kväll, så hoppas jag att du har passat på.

 

 

 

En promenad eller en utefika. Kanske har du bara suttit en stund på en sten och känt in den svala värmen mot tunna kläder.

 

 

 

Vårkänsla.

 

 

 

 

 

 


Färdig och fri?

Andra maj ska vi lämna in vår deklaration. Tycker inte du också att den går lite obemärkt förbi? Förr var det stort hallå. TV-programmen (som alla såg) påminde och varnade. Överallt kunde man se affischer och offentliga inrättningar tillhandahöll små guider. Och köerna som ringlade sig milslånga utanför de lokala skattekontorens brevlåda på Dagen en kvart före midnatt.

 

 

 

 

Tiderna förändras. Idag passerar deklarationen som en onämnbar i cyberrymden. Det är synd. Såpass viktiga grejer är värda lite rabalder och fysisk närvaro.

Har du gjort din?

 


En liten vårhälsning

 

Foto:Mannen

 

Från det vackra Dalsland.

 

 


Hoppet

Hoppet är de sista som dör, säger de.

 

 

Den här lilla humlan hoppades nog mycket. På solen, våren och de ljusbeströdda honungsdoftande blommorna som klär upp träden vid vår port.

 

Jag hoppas att den kände en svindlande glädje med tanke på allt detta. Där den surrade omkring buren av en omöjlig frekvens runt sina vingar. För kylan, den skulle ju komma till alla realister i stan.

 

Så tänkte jag i fredags när jag hittade humlan strax här utanför.

 

Och i morse, vad kunde vi höra, om inte tusentals brummande humlor i fem gnistrande vita träd?

 

Foto:Mannen

 

Hoppet kanske dör till sist. Men allt som vi verkligen hoppas och tror, det är fullt av liv.
 
 

Kort tid

Så kort är tiden för de vita träden.

De exploderar i en skönhet som tar andan ur en – varje gång.

 


Foto: Mannen
 
Lika fort är den borta igen.
 
Tonårsföräldrarna , vårt skatpar, får några dagar i en underskön trädgård.

Sen kommer grönskan.

 

 

 

 

Varmt

Så har vi fått några soliga dagar att t ex sporta byxkjolen i. Men i morgon kyler det på igen säger de. Vi är inte riktigt där än.

 

 

 

 
 

 


Sig sjäv men inte sig själv nog

En av dessa soliga dagar har välsignat oss. Vattnet har glittrat och solen har värmt våra näsor. Det har varit en riktigt fin helg. 

 

Någon mer som blev rörd av Lets Dance i fredags? Tänk om vi alla kunde få lov att vara oss själva lite mer, och vara generösa mot varandra. Nyfikna och glada. Den världen hade passat våren.

 
 
 

Religiöst och rastlöst.

Vi ser dem överallt. Trädgårdsänglarna och trädgårdsbuddhorna som nog är tänkta att skapa större ro än de hedniska trädgårdstomtarna. Tomtarna är ju nog så glada, och burleska på ett helt annat sätt än vi lär oss på danskursen.

 

Men det är definitivt mer stil på de högandliga figurerna, på gott och ont.

 

 

Annars brukar jag få höra att det är i den vilda naturen vi kan uppleva sann andlighet.

 

Jag vet inte. Visst kan jag känna en närvaro i naturen. Ett myller av liv, av ett kollektivt medvetande rentav. Och så trollen förstås som skrattar bakom stenarna om naturen är en Riktig Skog. Håller du med?

 

Men den vagt rafaeliska ängeln i råbetong, den spar jag för min lilla trädgård. Att skapa en komposition med utgångspunkt i naturens gåvor är också att uttrycka sin tro. Det ger ett slags frid och en känsla av sammanhang.

Ängeln själv ser dock ganska rastlös ut. Himlar med ögonen rentav.

 

 

 

Blir det inte vår snart?

 

 

 

 

 


Gripen

 Har ”sett ikapp” SVT:s satsning Gift vid första ögonkastet och känner mig märkligt gripen.

 

Det här med relationer berör, även när man inte känner paren ifråga.

Starka par alla tre, där var och en stod upp för sina känslor och sina beslut.

Oavsett vilka de blev. Här spoilras inget. 

 

 
Gripen? Hon menar väl Svanen?
 
 

 

 


Skydda FP2

 
 
Min Fairphone 2 har en front i glas, som går att byta ut. Ändå vill jag inte att den ska brista. Nu har jag äntligen fått en skyddsfilm att sätta på. Vad jag vet är det bara ett företag som gör den.
Lite konstigt att inte Fairphone säljer sådan själva.
 
Jag gjorde mitt bästa för att sätta på den efter konstens alla regler men en liten retlig bubbla lurar i vänsterkant. Jag kan inte lyfta upp plasten med hjälp av tejp, som de föreslår, den är alldeles för stark. Hur som helst känns det bra att glaset är skyddat och dessutom antireflexbehandlat.
 
 
 
 
Tack för hjälpen att skaffa det här!
 
 

Reflexioner om kläder efter Kvinnodagen

Billy var för sjuk igår för att bidra med berättelser om Kvinnodagen. Det blev hastig -och vacker- julnostalgi istället.

 

Idag har han hämtat sig. Med djupaste respekt för viktigare teman, dröjer han sig kvar vid vardagslivet här på kajen.

 

Årets kvinnoberättelse från Billy ska istället handla om mode. Inte nyskapande färgsprakande mode. Utan det som är à la  mode för kvinnor år efter år relativt det som är à samma mode för män, här i Norden och på kajen.

 

 

1.       Tunna varmtröjor

Medan männens smidiga varmtröjor innehåller 100 % ull, lammull, kashmir… innehåller kvinnornas 80 % ull, kashmir, angora.  Resten är viskos eller ren syntet. Tussigt och tajt och kyligare.

 


Foto:Mannen
  • Fryser kvinnor mindre än män?
  • Vill kvinnor inte ha hållbara kvalitéer?
 
 

2.       Grova vintersulor

Männens rågummisulor innehåller -just rågummi. Kvinnors gummisulor är uppblandade med plast. Du märker det inte förrän den första vinterkylan slagit till. Och så säger man att kvinnor har dålig balans! Försök själv att gå med djupfryst plast under fötterna.

 

Foto: Mannen
 
 
  • Vill kvinnor vara på hal is även utanför skridskobanan?
 
 

3.       Hällor och fickor

Många praktiska detaljer i vardagen är anpassade för att fästa i fickkanten eller en bälteshälla. En plånbok glider snabbt ner ur ficktjuvars åsyn i en innerficka på kavajen. Praktiskt ja, för den som har dem.

 


Foto: Mannen
 
  • Vill kvinnor inte ha livrem och något i bakfickan (eller innerfickan) då och då?

 

 

4.       Rörelsefrihet

Träningskläder följer uppenbart två logiker. Män: Rymliga och lagom säckiga för att ge full rörelsefrihet. Kvinnor: Kroppsnära och elastiska för att ge full rörelsefrihet.

 


Foto: Mannen
  • Vilken logik är bäst? Inte vet jag. Men för den som är blyg eller har lilla magen i åtanke kanske just det tajta konceptet inte medför så väldigt mycket frihet.

 

 

5.       Håll in och lyft

Hur många män bär stretch-byxor med push-up-funktion? Eller håll-in-och-tajta-till-funktion? Kvinnors jeans har så ofta det här utförandet att det är svårt att komma ihåg något annat.

 

 

 
 
  • Andas den som kan.
 

6.       Ett ljuvligt undantag?

De här jeansen från The White Company är så mjuka att jag måste kolla att jag inte glömt att ta dem på mig. Så tillåtande att jag glömmer varför jag helst går i klänning. Och hällor och fickor har de också.

 

 
  • Modell? Brompton Boyfriend….
 
Och så var sagan slut.
 
 
 

 

 

 


Den är över!

Jag har förstått att varje bloggkvinna med koll numera bloggar om sin mens.

 

Företeelsen som sådan känns mer än välkommen. Det var inte så länge sedan som ämnet var helt tabu. Smärtor förklarades bort, genomblödningar var en skam och en fasa, humörsvängningar möttes med lika delar diskretion och raljans (av de underförstått invigda manliga hälfterna).

 

Nödvändigheten av att vara hemlighetsfull förlamade och begränsade. Frånvaro togs som tecken på svaghet -eller skolk- hos den som absolut inte kunde säga som det var.

 

Upp i ljuset! Så mycket bättre nu.

 

Men.

 

Ibland får jag intrycket att mina yngre medsystrar nöjt sig med öppenheten utan att begagna sig av den. Många har ont, rejält ont t.o.m..

 

Då vill jag stå på mina gamla 70-talsbarrikader och ropa: Kräv smärtlindring tjejer! Kräv utredning, kräv klarhet, kräv åtgärder. Låt inte smärtfrihet bli det nya tabut. Kolla åtminstone upp om den är möjlig. Och är den inte det tycker jag att det är dags för lite ny forskning.

 

Det finns många saker, onda och goda, som hör till livet. Mensvärk borde inte vara en av dem.

 

Min egen mens då? Det var väl den jag skulle prata om här på bloggen? Det allmängiltiga är ju bara så otidsenligt. Var är jag-budskapet i det här?

 

Tyvärr mina vänner måste jag göra er besvikna. Varje dag i månaden. Den är över, för alltid.

Tjo-hooo!

 

 

 
 
 

 


Oförskämt i cyberrymden

Min divajs börjar bli oförskämd. Nyladdad och glad kallar den mig för ”Stepgeek”?!

 

Jag hann tyvärr inte skaffa bildbevis, men min uppsyn räcker kanske?

 

 

 

Jaja det är bara en leksak. Men ändå, någon därute tyckte det var kul att lägga in just ordet Stepgeek.

 

Så vi är åtminstone två stora barn här. Tanken svindlar.

 

 

 


Tidigare inlägg
RSS 2.0